Herregud tårarna slutar aldrig rinna ikväll. De rinner av både sorg och lycka. BRYNÄS tog hem matchen och det känns så jävla bra! Tårarna rinner då min pappa älskade brynäs och hade en del kontakter i laget och alltid match tröjan med aoutograferna på. Åh tänk om han hade fått varit med om det här! Därför rinner tårarna ikväll! Men jag vet att han sitter där uppe och har ett minst lika stort leende som han skulle ha om han fanns med här idag! Åh pappa vad jag saknar dig och jag älskar dig så otroligt mycket! Önskade du var här!♥'

Pratade nyss med min bonus mamma som fick mig på bättre humör, hon berättade att när de vann SM guld förra gången år 1999 så satt vi hemma med pappa och kikade då även min syster var med. Då var jag ser år och syrran 10.  Då när de vann så åkte vi ut med bilen och bara skrek av lycka och jag och syrran viftade med flaggor. Det var massa folk på stan så det var ett jäkla liv.  Kan man inte få uppleva det igen...

Morgonens frukoststund, lugn musik, sofis mode, min älskade säng och solen som skiner in genom fönstret..

Tankarna slutar aldrig snurra, de snurrar i all evighet. Vart tog tiden vägen, den betydelsefulla tiden. Den lyckliga tiden där glädjen spred sig och alla var fyllda av kärlek och glädje. Att det kan tas ifrån en så fort, otroligt fort!

Fem veckor är alldeles för kort, sex månader, ett år eller tio år. All tid är för kort! Varför kan vi inte leva i all evighet friska och hälsosamma! Att människor ska behöva slita sig från sitt liv och alla kvar är lämnad med en djup sorg som finns kvar resten av deras liv. Är det rätt, ska det vara så..

Varför vissa och inte de andra varför just du eller varför just jag. Fem veckor var alldeles för fort. Jag hann inte med! Smäll på smäll och det värsta slutet av dem alla. Jag hatar dåliga slut!

Pappa du är min ängel och du kommer alltid vara med mig i mina drömmar! Jag älskar dig världens bästa pappa!
Vad vore jag utan dina andetag!

Jag blir förbannad att just jag skulle få en tumör, att just jag ska behöva leva med slangar, mediciner och dropp resten av mitt liv. Jag hatar att jag får såna fruktansvärda magsmärtor, magsår och näst intill alltid få ont i magen när jag äter. Kroppen som inte tar upp all näring och när man verkligen känner att kroppen är helt slut.
Men vad har jag att klaga över... Jag lever!

Tänker tillbaka på de lindriga smällarna under pappas fem veckors sjukperiod. Benen som slutade fungera, det är inga problem vi löser det med rullstol och vi hjälper alltid till. Vi får flytta till en enplans villa så det blir så smidigt som möjligt. Och pappa du kan laga mat hela dagarna vilket du älskar. " Det kommer bli bra"  Halsen som slutade fungera, det gör inget vi lär oss teckenspråk hur enkelt som helst. Inget problem! Allt är bra förutom det här slutet..

Cancer tar er i väggen! Pappa, jag saknar dig!♥

Vet inte riktigt vad jag går på för krafter just nu. Men jag är glad att de krafterna finns och hjälper mig för annars hade jag inte klarat det här. Tack för att ni läser alla där ute. Bloggen får mig att jag gå upp och klär på mig så ni får outfitsbilder och alla fina kommetarer som ger mig ett leende varje dag! Bloggen hjälper mig mycket! Tack fina ni att ni finns!♥

På senaste tiden har jag fått mängder av frågor om min mage, vad det är för vit plupp, vad det är för slang, om det är det ena eller det andra. Eftersom det har kommit en del nya läsare så tänkte jag försöka göra en lång historia kort.

Som liten, eller som åtta åring år 2002 blev jag riktigt sjuk. De upptäckte då en teratom som var en slags ovanlig tumör i min mage. Efter många operationer så var den äntligen borta men även flera delar av tunntarmen och bukspotkörteln.. Det gjorde att de fick sy ihop min mage på ett ovanligt sätt för att få den att fungera igen.

Idag tar min mage inte upp all näring som den ska. Därför lever jag med min slang i magen som kallas pegg men jag kallar den för knapp. Den har jag haft sedan 2005 tror jag. Igenom den får jag näring om nätterna som gör att jag orkar med vardagen. Jag klarar mig alltså inte utan den näringen!

Då frågar även många om jag inte äter om dagarna. Det gör jag absolut, äter som en normal och jag älskar mat på alla vis. Ni som undrar varför jag är så smal så har jag alltid varit det och när tumören "åt upp" mig så gick jag ännu mer ner i vikt. Så jag kämpar med min vikt hela tiden men vissa har jätte svårare att gå upp.

Ni som tycker jag är smal så får jag 1500 kalorier om nätterna när jag sover, sen äter jag som en normal person om dagarna plus att jag även får extra tillskott genom slangen om dagen. En normal tjej i min ålder ska ligga på ca 2500 kcl om dagen så jag äter ganska mycket mer än en normal tjej (ca 4000 kcl/ dagen) och ändå går jag inte upp i vikt. Jag har kämpat i år och kämpar fortfarande.

Hoppas ni hängde med någorlunda så får ni självklart ställa frågor om det är något ni funderar på!
För er som vill läsa mer om min sjukdomshistoria så kan ni göra det HÄR

Sitter med en grop i halsen och tårfyllda ögon bara av tanken på allt som hänt. Det är svårt!


Många frågar om tatueringen på min arm . Den gjorde jag två veckor efter min far gick bort. Efter det värsta beskedet jag någonsin kunde få så lämnade jag inte pappa med blicken. Jag bodde kvar på sjukhuset och sov bredvid pappa. Jag duschade inte på fyra dagar, bytte inte kläder. Jag var vid min pappas sida dag in och dag ut. Jag åt ingen mat på flera dagar förutom någon kopp te. Man såg ingen mening med någonting.. Man märker verkligen vad som betyder, finns inget finare än sin familj!♥

Var vaken hela natten och stod vid pappas säng så fort jag såg han öppnade ögonen. Smekte han över huvudet tills han somnade om samtidigt som jag nynnade på en speciell låt. La mig i min säng igen och sneglade mot pappa för att se att han sov samtidigt som tårarna faller. Tänker tillbaka på den tiden jag låg på sjukhuset. Att koppla droppet, hänga det bredvid sängen, sätta på sig ett sjukhusnattlinne och krypa ner i en sjukhussäng Igen, gjorde så ont. Jag ville aldrig behöva lägga mig i en sån säng igen. Men nu var det för Pappa... Tittar runt i det stora rummet som bara var för våran familj, tittar till höger där min bonus mamma låg och till vänster där pappa låg, jag låg i mitten precis som när jag var liten..

Hela helgen nynnade jag på en låt som jag hade hört för längesen men vet inte varför jag började nynna den. När vi kom hem efter den värsta helgen i mitt liv kom jag på att jag nynnade på en låt för pappa. Efter mycket sökningar kom vi på vilken det var Kent som hade skrivit den men för mig var det en tjej som sjöng och det visade sig vara Utan dina andetag med Carolina wallin perez.

Då jag endast kunde refrängen nynnandes så ville jag lyssna igenom hela låten. Allt stämde in. Den låten kommer Alltid ligga mig varmt om hjärtat och jag kommer alltid bli påmind om den sista helgen jag fick med min pappa.♥

Ligger bredvid pappa i sängen, tårarna  bara faller. Viskar i hans öra att jag älskar han av hela mitt hjärta samtidigt som jag håller ett fast grepp i hans hand. " Jag släpper dig Adlrig" med tårfyllda ögon burrar ned mig i hans armväck där han fortfarande var varm och nynnade på låten samtidigt som jag kände hans lungor andas. Idag står det Utan dina andetag på min högra överarm precis där jag låg och grät många timmar i pappas famn där jag kunde känna att hans lungor andades och där värmen fortarande fanns kvar.

Nu är det pappa som gör att mina lungor andas, att jag orkar fortsätta kämpa.  Sätter in handen melland armen och lungorna, känner andningen, värmen, låten och tatueringen som sitter precis där den ska!
Jag älskar dig Pappa av hela mitt hjärta!♥♥

Bild från igår då jag provade Saras fina och mysiga mössa. Måste nog införskaffa mig en själv

I förrgår kom min efterlänktade vän äntligen hem från Paris. Umgicks med henne hela kvällen igår ända in på småtimmarna. Det behöves verkligen och jag har saknat henne så otroligt mycket. Hade så mycket att prata om efter allt som hänt..

Idag vill jag bara krypa in i ett hörn och försvinna för en stund.. Är så otroligt arg och helt slut.. Man sover så dåligt då huvudet snurrar av tankar om kvällarna. Skulle kunna ligga vaken och stirra i taket hela nätterna.. Så mycket tankar.. Man blir påmind hela tiden om vad som verkligen har hänt..

Hur kan vissa bli så otroligt drabbade och varför just oss... Jag är så trött och less på att alltid bli drabbad! och det här, det här var droppen! Som alla brukar säga, allt händer med en mening.. VAD är det här för mening? Kan det bli värre nu vilket man sagt så många gånger.. Man har tappat hoppat, nu är bara frågan vad kommer hända nästa gång..

Men imorgon är det Jul, önskar jag kunde få en sömntablett och sova bort hela dagen. Men Pappa hade hatat mig. Jul kommer det bli för barnens skull och för att Pappa hade velat de! Det kommer bli otroligt tungt och tomt men jul blir det..Allt för dig Pappa!♥

Förlåt är bara så otroligt lessm behövde få ur mig lite.. Nu ska jag torka bort tårarna för hundraelfte gången idag och försöka fixa klart julklapparna och krama om mina smyskon som alltid kan få en att le... Men jag vill Önska er en superfin dag och jag hoppas med hela mitt hjärta att alla ni där ute mår bra!♥♥♥

Hur man gör när man går sönder, hela ens hjärtat blir södertrasat och helt plöstligt ser man inget ljus i det stora mörka. När ska man kunna se något ljus.. Man får bita ihop, man har inget val..

Man biter ihop så att tårarna inte ska rinna, att ingen ska se hur mörk och brusten ens själ är inuti.. Man kväver skriken och sina agritioner i kudden om kvällarna, man gråter bakom sina solglasögon påväg hem. Man går ut och går tills kroppen ramlar ihop till en liten klump. Man pressar in naglarna i handflatan när man blir påmind om att du faktiskt är borta. borta..

Tänk att bara kan ta en tablett för huvudvärken, mensvärken eller sin onda tå. Men vad hjälper nu...
Det är bara att bita ihop och gå vidare... Som vanligt man har inget annat val... Men hur? Botten är nådd!

Behöver din varma bamsekram, ditt fina leende, din kloka ord pappa om hur fasen jag ska klara det här utan dig? Kom hem!♥

Vilken skit dag. Ligger fortfarande i sängen och ser ingen mening med att kliva upp.. Gårdagen var en riktigt jobbig och konstig dag.. Går inte ens att beskriva. Att för sista gången känna sig nära Pappa innan han begravs i minneslunden. Det är så ofattbart, vad håller jag på med, vad händer? Jag hänger verkligen inte med... Det va som i en mardröm, man fick den konstiga känslan att man bara vill kasta sig över kistan upp med locket och få den där sista bamsekramen och se han bara en gång till, bara en gång...

Det är en så fruktansvärt konstig situation man lever i och i den värsta årstiden som inte alls hjälper till på något vis också.. Allt är dystert! Man ser ingen mening med någoting.. Men måste försöka rycka upp mig snart för ikväll ska familjen och pappas vänner samlas på china söder för att äta mat och umgås. En av pappas nära vänner som äger stället.. ♥

Fått förfrågningar om jag kunde lägga in en bild från när jag var sjuk och min svåra tid. Så här har ni en bild på mig efter den stora operationen då jag fortfarande var jätte dålig, sen en vecka efter det här ungefär så sprack det i magen och läckte magsyra vilket gjorde att jag fick åka akut och operera mig igen. Det var mycket upp gångar och ner gångar men här sitter jag frisk idag!♥

Håller på att skriva om min sjukdomshistoria så det kommer inom en snar framtid så hoppas ni ser fram emot det. Men om ni har några frågor så ställ gärna dem eller om ni har egna erfarenheter eller varit med om något så dela gärna det, om ni känner att ni vill! Ni ska veta underbara läsare att ni är fantastiska, ta hand om er!! ♥♥

Har knappt velat öppna ögongen idag, sån otroligt jobbig dag. Snart exakt en vecka sedan om en kvart.. En vecka sedan jag låg vid min pappas sida hela dagen för sista gången i mitt liv. Att ligga och Vänta på något man vet ska komma, det sista andetaget fyfan fyfan fyfan! Pappa kom hem!♥♥♥ Någon som har erfarenhet hur man tar sig ur sånthär.. Första advent är det också, vill inte ha jul...

Ta hand om er fina underbara läsare så får vi höras imorgon! Har fått hem massa saker och har roliga och fina saker att berätta men orken finns inte just nu men håll ut!!♥

Old pic

Har varit väldigt instängd de här veckorna, har antingen varit hemma eller på sjukhuset hos Pappa. Så känner nästan att man blivit lite folkskygg. Tittar på mobilen flera gånger som plingar hela tiden av otroligt fina medelanden från alla som bryr sig. Tittar en gång till och hoppas allt är en dröm och att Pappa snart kommer in genom dörren som han brukar göra och ropa hej mina älsklingar. Kommer nog aldrig sluta vänta...

Lämnade inte pappas sjukhusrum under hela helgen och lämnade inte hemmet de första dagarna på veckan utan det var i förrgår jag riktigt gick ut och lämnade huset.. Både jobbigt och skönt... Hade en mamma dag igår, vi åkte och fixade ögonbryn och fransar vilket var riktigt avkopplande sen åkte vi iväg och simmade, bastade och tog en riktig lång dusch som jag inte heller gjort på länge...

Hoppas ni underbara läsare har det bra och mår bra för då får jag ett leende. Ha det bäst!♥♥