Befinner mig faktiskt just nu på Karolinska, blev lite snurrig efter provtagningen. Tar varje gång så många provrör så brukar sätta mig en stund efter. Känns konstigt att vara tillbaka här, känner att jag blir tyst, tankarna börjar snurra och minnen kommer upp. Både behag och obehag. Passar på att ladda mobilen så jag kan leta mig tillbaka in till stan. Börja fundera vad alla gör här, allas problem, folk som kanske hälsar på sina nära, folk som kanske idag får en diagnos eller kanske blir friskförklarad. Kanske det är idag det är din tur dag eller det kanske blir din otursdag, en mardrömsdag... Så mycket tankar och funderingar som bombar min hjärna. Det känns konstigt att komma till en atmosfär man både mår bra i och även avskyr. Hatkärlek!
 
Funderar på alla läkare som passerar, kanske de nyss gett någon ett besked, kanske precis gjort fantastiska ingrepp på kirurgen eller kanske jobbat natt och tagit hand om patienter. Tänk vad mycket rörelser det är på ett sjukhus varje dag och vad mycket historia det finns här inne. 
 
Känns som jag blev liten igen, känns konstigt att "vara vuxen" och inte tillhöra barn längre, vara här utan mamma.. Inte träffa alla vännerna på avdelningen. Speciellt här som jag tillbringade så mycket tid. Kan inte undgå tanken om barnen som ligger på min avdelning idag. Hur många barn som legat där sedan jag var där. Undrar om lekterapin som clownerna som alltid fick mig på bra humör finns kvar och förgyller de andra barnens vistelse. Tänker tillbaka på en fin vän, en vän som inte finns med idag. Ler av tanken på våra rullstolsrejs i källarkollidorerna. Hur vi levde med glädje genom våra svåra sjukdomsperioder. Tänker ibland på de vänner jag mist och vad tacksam jag är att jag fick leva livet men ändå hur orättvist det är! 
 
Tänker mycket på Pappa, det är för tungt så idag hoppar jag det. Nu tror jag mobilen laddat klart och jag ska njuta av min lediga dag så nu lägger vi allt bakom bakåt så blickar vi framåt och tar vara på dagens möjligheter. Ska in till stan och köpa mig en fet glass, precis vad jag är sugen på. Ha världens bästa dag! 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Dom är inte många men när det väl sker läggs dem varmt om hjärtat. Att leva med en slang i magen och ett stort ärr gör att man känner sig ensam. Ensam men på ett gott sett, ingen är lika som mig. Det kan faktiskt vara väldigt skönt att slippa vara som alla andra. Vet att under tiden eller mest de senaste åren har frågot oftat kommit till mig om jag blivit mobbad, om jag mått dåligt över magen, mått dåligt av att gå omkring i skolan med ryggsäcken och slangen som hänger. Eller om jag dragit mig från att gå på stranden, visa magen.. Så mycket frågor och jag förstår att de kommer. 
 
Jag antar att jag blev stark i vem jag var redan som liten eftersom jag drabbades redan som åtta åring. Eller så har jag bara en sån inställning inbyggd i mig jag vet inte. Men jag vet inte att jag någon gång mått dåligt över det eller så har jag bara haft turen att ha så fina människor runt omkring mig. Eller så har folk insett att vad dom än tycker och tänker så bryr jag mig inte. Det finns många svar. Visst har det funnits jobbiga studer men då är det av smärta eller ilska att bära omkring med detta.
 
Jag har i allafall sen liten inte brytt mig om att jag har ett ärr rakt över magen eller haft slangar överallt utan jag valde nog att accepterat det och haft inställningen att de som är runt omkring mig får acceptera det eller gå. Sen tror jag att jag har haft inställningen att ta livet med en nypa salt. Jag är frisk och jag står här på två friska ben så varför ska jag ens bry mig om att behöva leva med en slang och ärr över magen... Det får mig att leva och mår bra så vad skulle jag vara utan det liksom, en vandrande pinne? 
Tror alla måste lägga in en tanke att inte bry sig. Alla är perfekta precis som de är. Alla är olika skapta och ingen är mindre värd för det utan tycker alla ska gå till spegeln och berömma sig själv säga att man är vacker och hylla den personen man är. Ni alla är fantastiska! 
 
Det jag ville komma fram till är att jag blev så varm i själen härom veckan. På jobbet möter jag dagligen massa människor som inte har en blekaste aning om vad som gömmer sig under min tröja. Men häromdagen när jag hjälpte en mamma och en liten kille på två år fick jag syn på något i vagnen. Min pump, mitt dropp mina slangar. Kunde inte låta bli att fråga och säga att jag har exakt en likadan. Då var det den lilla killen som hade en lika slang som mig en knapp på magen. Helt plötsligt känner man sig inte ensam. Den känslan och att visa lillkillen som precis hade fått sin slang att jag hade en likadan på min mage. Gjorde mig varm i själen att se lillen le och få besvara Mammans alla frågor som hon inte kan få från sin lilla son. Få ge henne ett leende och säga att detta är det bästa som finns, berätta hur det känns, att jag själv kommer få leva med det resten av mitt liv och vad det har förändrat mitt liv. Bara man väljer rätt inställing funkar allt!

Likes

Comments

S T O C K H O L M -  En stad jag redan som liten var mitt första stora mål i livet. Jag hade redan då bestämt mig att här ska jag bo. Resorna man gjorde genom Stockholm när vi med familjen åkte till Öland som liten, känslan av att känna här hör jag hemma. Redan då hade jag bestämt mig! Nu är det redan två år sedan jag flyttade till Stockholm och visste inte ens vart jag skulle jobba. En lägenhet utanför Stockholm i upplandsväsby lyckades vi få tag på innan vi åkte till Thailand i två månader, men bara ett korttidskontrakt. Så vi visste redan när vi flyttade in att vi måste börja leta efter nytt. Vanligt liv här i Stockholm, att flytta runt i olika andra hands lägenheter för sjuka summor.
 
Dag som natt morgon som kväll satt vi på blocket. Precis som flera andra tusen gör. Det gäller att hugga! Får många frågor om hur vi fick vår lägenhet och hur vi gjorde. Vi gjorde precis som alla andra sökte på blocket men vi gav oss inte. Sen hade vi en himla tur. Denna lägenhet vi lever i just nu, vår lilla pärla. Kommer alltid minnas denna med värme i hjärtat. Ett och ett halv år sedan vi flyttade hit, hit till Stockholm till denna lilla lägenhetspärla. <3
 
Hade precis fått jobb på Zara, nytt jobb och vi var tvugna att flytta. Från ingenstans dök denna upp och vi högg på en gång. Som tydligen 60 andra också hade gjort på bara några minuter. Men vi fick svar på en gång, direkt efter jobbet mötte Emilio upp mig för att bara traska fem minuter upp på gatan som mitt jobb ligger på. Där låg denna skönheten. En dag senare var lägenheten vår, vi var lyckligaste i världen. En etta med kök och sovrum, genomgående vitt, fiskbensparkett, högt i tak. två stora gamla fönster nästan från golv till tak. Två innegårdar och stan bara fem minuter ifrån, dröm! Kunde inte bli bättre denna pärla har varit vår i snart ett och ett halvt år.
 
Men nu var det dags för nästa steg i livet. Det var dags att ta ett steg till i denna underbara stad och nu kommer jag äntligen få skriva mitt efternamn på dörren och tillsammans med finaste människa på denna jord äga vår egna lägenhet i Stockholms innestad. Efter många visningar på söder, solna, sollentuna, hamarby sjöstad insåg vi att vi blivit för bekväma att på fem från stan vara hemma på Östermalm, så denna lägenhet är vår DRÖM. Går knappt att beskriva den känslan att skiva på dessa papper till denna nyproduktion som står klar i början av september. Vår alldeles egna tvåa som ligger fem minuter bort från vart vi bor idag. Jag är så tacksam och glad!
 
Alla frågor från er som undrar hur man får tag på boende i Stockholm, hur man går tillväga så är mitt tips till er att inte ge upp och var bestämd,hugg! Sök på blocket hela tiden, gör en egen annons, hör runt med vänner.  Så ska du se att turen ligger på din sida också!

Likes

Comments

Jag fick mig frågan om vad som egentligen hände med min far. Om han dog i sjukdom..  Jag ska ta med er på min resa som varade otäckt väckande i fyra och en halv vecka. Det var slutet av sommaren 2012, vi hade precis fått tillbaka vårt familjehem som hade brunnit ner ett år tidigare. Vi var lyckligare än någonis och drömhuset stod framför våra fötter. Nu är det vår tur!
 
Två och en halv månad hann gå. Skolan drog igång och jag hann flytta hemmifrån. Vardagen tog ikapp oss och vi planerade stor fest för att fira att vi fått tillbaka vårt hus och att min far snart skulle fylla 50 år. ALLA skulle vara välkommen. Som sagt, två och en halv månad han gå...
 
Det var en dag i mitten av oktober. Familjekär som jag är sov jag ofta hemma hos familjen, lagade middagar och bara umgiks med min älskade familj. Pappa var förkyld och väldigt hängig med huvudvärk. Vem har inte det ? Som egenföretagare är det inte mycket vila så han jobbade på trotts sin förkylning men denna dagen bestämde han sig för att vara hemma. Allt var som vanligt tills natten slog in. Vi åt allesammans en god middag tillsammans och inget gjorde ett tecken på att något var fel. Tills natten slog in, min kära far gick och la sig tidigt medans vi andra satt uppe lite längre. 
 
Den natten... Vaknade av någon konstig anledning. Satte mig upp i sängen i min lillasysters säng som jag sov i då den natten. Tittade på mitt dropp som inte hade ramlat i backen, kände att någonting va fel. Kopplade ur min slang, öppnade dörren och rakt över är Pappas rum. Tittar ner på golvet där jag ser min far ligga i kramper. skakade från topp till tå och kunde inte kontrolleras, svetten bara rann. Panik springer jag fram lyfter upp hans huvud för att föröka få han lugn. Samtidigt som en otäck rädla kryper fram i hela kroppen, kroppen känns flygande. En känsla av att inte veta varken in eller ut. Vad händer nu?! Skrikandes till min bonus mamma att ringa ambulansen samtidigt som jag sneglar och ser min sju åriga lillasyster kika fram under täckert i sängen. Tittar i min älskade pappas ögon och ser ren rädlsa..
 
Talandes med ambulansen får vi rådet att luta Pappa på sidan vilket gjorde att han äntligen kunde sippa efter luft. Mina tårar bara rinner ovetandes av ingenting. Varför.. Varför igen?! Resan är lång men väldigt kort så därför tar vi mer en annan dag för snart rinner mina tårar igen. Ta hand om era nära okej?

Likes

Comments




Kan inte beskriva den smärta, den tyngd hjärtat får när man åker hit men ändå en längtan som är obeskrivligt vacker men svår. Jag ska vara ärlig, jag har väldigt svårt att åka hit. Jag vill förtränga men ändå inte. Tanken kommer tanken går. Vilket det kommer göra hela ens liv. Men ikväll innan vi åkte hem till Stockholm åkte vi till begravningsplatsen, jag lillasyster Jessica, Emmy och Emilo. Skönt att ha med Jessica så hon fick göra fint åt Pappa. Vi saknar han så mycket! Nu har vi packat in oss allihopa i bilen hem mot Stockholm för imorgon ska vi ha en heldag på Grönan med små tjejerna. <3

Likes

Comments

- Ett ordspråk som sätter sig rakt i hjärtat på mig. Tankarna flyger omkring och jag hamnar tillbaka till sjukhuset i Gävle sista helgen med min finaste far. Hur jag sätter mig borta vid fönstret på golvet, det regnar ute, en kall novemberdag sneglar bort mot pappa som vilar i sängen helt utmattad. Inser att jag snart inte kommer ha min pappa med mig längre. Känslat att sitta där och behöva skriva till sina vänner att jag kommer mista min far inom några dagar.
 
-Samtalet på lektionen, syster som ringer och jag som aldig brukar svara men skickar ett sms om att hon får ringa igen om det var "viktigt". Svaret var att vi tar det sen, Jag går ut och får beskedet att vårt hur står i lågor. Av chock springer jag in på lektionen för att be min nära vän gå in på nätet där en bild kommer upp på mitt familjehem i lågor... Vi miste allt.
 
Min första nedsövning för att ta prover på den stora tumören stor som en mans två knytnävar som fanns i min mage 8 år gamal. Hur jag envist och livrädd vägrade att sövas och tillslut kommer det in fler personer som håller i mig till de fått i mig sömnmedlet. Sista jag såg var min ledsna mamma innan jag somnade in..
 
Har så mycket minnen och speciellt såna tillfällen jag finner dessa citat som slår mig rakt i hjärtat så ramlar jag in på minnen och de är så många.. Alldeles för många!

Likes

Comments

Senaste veckorna har faktiskt inte varit dem bästa, mina tankar och funderingar sprängs snart i min lilla hjärna.. Jag har gråtit alldeles för mycket den senaste tiden av frustration att inte hinna med allt jag vill. Göra saker jag brinner för och mår bra. Vissa saker tar för mycket tid vilket gör att andra saker hamnar åt sidan, de saker som hamnar åt sidan kan jag inte ge hundra procent. Jag vet inte om det är efter alla händelser i mitt liv som gjort att jag har en stress till livet, en stress till att hinna med så många saker på en och samma gång för att kunna dö med att jag hann med att göra allt. Ja vet, blir själv mörkrädd för mig själv ibland.. Men det har gjort att jag behöver mer än 24h per dygn. Just nu är jag väldigt trött på min vardag, känns som vi lever i ett mellanläge, ska vi gå höger, vänster eller rakt fram. Vi har så mycket planer vi skulle kunna göra imorgon men något får oss att inte ta steget då vi inte vet vad som är rätt eller fel. På något vis känns det som att vi är på den plats i livet vi skulle kunna vara om några år vi är fortfarande unga men tar livet alldeles för seriöst..
 
För ett och ett halvt år sedan åkte vi till Thailand, men vi lämnade allt och visste att vi hade inget när vi kom hem. Men vad gjorde det... Vi drömde i slutet av Thailand om lägenhet i Stockholm, jobb i klädbutik, Emilio med mäklare eller bilförsäljare. Vi sa även att vi skulle vara överlyckliga att jobba som städare, på 7eleven, matbutiker vad som helst. Inte visste vi då att vi skulle vara ett och ett halvt år senare i vår dröm... Emilio som bilförsäljare, jag på Zara och i utveckling till att kunna bli manager, bor i en fin lägenhet mitt i stan.

Något vi faktiskt har bestämt oss för så blir det nog att köpa oss en lägenhet här i Stockholm. Även vad framtiden visar så vet vi att vi har en fast punkt och att vi faktiskt investerat oss i en lägenhet. Så nu har vi bokat möte på banken för lånelöfte. Känns jätte bra!
 
Något som får mig glad och varm i själen är att om snart en månad åker jag min kära mor, mormor, lillasyster, storasyster och mosters lilla prins till Grekland en vecka. Sen har äntligen vår semester spikats och tre veckors semester väntar i sommar. Den ska vi tillbringa utomlands på ett paradis så nu sitter vi och letar vart vi vill i sommar.  Vi är sugna på central amerika eller någon ö runt omkring, Mexico, Karibien, Hawaii, Jamaica, Tahiti. Sen är vi sugna på en vecka till Rhodos där bilderna är från ovan. Vår lilla paradis Ö.

Så nu har jag bestämt mig för att ta ett djupt andetag, njuta av tillvaron och se fram emot vad framtiden visar.
Kände att jag behövde kasta ur mig lite.. Ska nu krama om människan som förgyller hela mitt liv, Emilio. Äta tacos och kika resor. Tack för att ni finns fina Läsare KRAM / S

Likes

Comments

- Hej kära ni, äntligen sitter jag hemma hos mamma i soffan under filten. Så ruggigt ute idag! Ledsen för min sena uppdatering men vad jag har haft för mig hela dagen får ni se här, hoppas jag inte skrämmere er. My second home, sjukhuset. Har varit på massa olika kontroller så nu håller vi tummarna att allt ser ut som det ska. Min kära mage... Sen har vi varit i stan och myst, lunchat med syster och tog en sväng till valbo. Mysig dag! Men än är den inte slut. Hörs senare!
 

Likes

Comments

-Två dagars pause var precis vad min själ behövde. Något jag behöver just nu så är det JUST BREATHE, har en ständig stress i kroppen som aldrig lägger sig. Ständigt huvudvärk för att försöka planera så jag hinner med allt. Drömmer om så mycket just nu, har så mycket planer, tankar och jag ärlig har alltid en stress om nuet, framtiden allt. Sen jag var 16 år har jag alltid haft åldersnojja, livet är så kort och när vet jag när mitt tar slut? Sen har det blivit värre sen pappa gick bort på fyra och en halv vecka. Just nu är det för mycket som snurrar i mitt lilla huvud och går nästan varje dag med huvudvärk. Jobbet tar mycket energi precis som jag berättade här för några dagar sedan, eftersom jag går i ett program för att växa inom företaget så har jag ännu mer press och ansvar så jobbet ligger i fokus nummer ett just nu. Bloggen har i nästan fyra år nu varit en terapi för mig genom allt som hänt på vägen, min sjukdom, branden och Pappa. Jag får dela med mig av mitt stora intresse mode. Jag få sån otroligt fin respons varje dag och jag är så tacksam. Men just nu är det tufft att hinna med allting, jag har utöver det här två projekt som jag brinner för. "Många bollar i luften" ja vet men jag har svårt att tagga ner då jag ständigt har huvudvärken och påminnelserna om att livet kan tas ifrån mig när jag minst anar det och jag har så mycket jag ska hinna med. Ni måste tro jag är galen men så är det, är nog ganska galen. haha. MEN jag älskar att blogga och jag vill göra det allra bästa för att få den så bra som möjligt. Ni fina där ute, kan ni göra mig en mega tjänst tro? Vad vill ni läsa om här i bloggen, är det mode, inspirations kollage, outfits, mer om min vardag, tips och i sånafall om vad? Reda efter två dagars pause från bloggen så har jag samlat på mig massa inspiration så nu sätter vi eld i röven och kör. haha Slutar halv åtta imorgon så ska göra allt för att orka sätta mig och svara era underbara kommentarer! Men nu efter jobb sen 07.00 slocknar jag gott i mitt hjärtas famn. Godnatt mina skatter <3
 

Likes

Comments

20 e november...
Två år sedan, exakt två år. Sitter på tåget hem från Gävle, det är mörkt ute och världen rullar på som vanligt. Folk ska hem från jobben. Det är kyligt ute, en riktigt novemberdag. Men för två år sedan såg inte min dag ut såhär.. För mig stod hela världen stilla. Kalla rysninger åker genom kroppen och jag hamnar i stirr om och om igen. Tågkonduktören fick peta på mig tre gånger innan jag förstod att han ville se min biljett. För två år sedan tog min far sitt allra sista andetag.
Känner att tårar börjar fyllas i mina ögong men tränger snabbt iväg dem. Tänker tillbaka vad jag gjorde just  i denna stund för två år sedan i det stora rummet på canceravdelningen på Gävle sjukhus. En dag som är så hemsk men ändå så otroligt vacker. Min far blev fri från smärta och han blev fri från cancern. Minns att jag låg bredvid han i sängen tätt intill, håller hårt hans hans som sakta börjar bli allt kalla. Tittar på han varenda minut för att se att han andades. Uppsvullna ögon efter alla tårar som runnit som aldrig slutade rinna hur mycket jag än försökte. Burrade ner mig mellans hans arm och revben där värmen fortfarande fanns kvar. Andningarna blev tyngre och tyngre. Vi hade det stora rummet fina lugnande tapeter, tända ljus, soffa och tv och pappas säng. Hela familjen samlade och alla runtomrking pappa. Bara massa kärlek
Hittade i mina anteckningar ett meddelande jag minns jag skickade till mina närmaste tjejer. Minns när jag gick undan en stund till änden av rummet under fönstret med ryggen mot det varma elementet för att skicka ett sms jag aldrig trodde jag skulle göra. Att jag snart mister min Pappa. " Pappa har ett starkt hjärta men det är inte länge till det kommer att slå. Jag har fått arton underbara år med min fina Pappa och jag är riktigt stolt över honom. Behandlingen skulle göra honom ännu sämre och förlänga hans liv med en månad max två. Jag bor just nu på sjukhuset och har en säng bredvid pappa. Obeskrivig känsla att själv ta på sig sjukhusnattlinnet och koppla mitt egna dropp för att sedan vara vid pappas sida. Vi skulle aldrig hamna här igen. Hela familjen är här vid hans sida! Lever just nu som i filmen allt för min syster fast för min Pappa. Mitt liv är i tusen bitar"
Kan inte förstå att det gått hela två år, 365 dagar gånger två. Att det var två år sedan jag för sista gången såg min fars vackra ansikte. Pappa är min största idol. Vi ska enas i jorden jag och min far <3
 
Ur allt detta ser jag framåt jag är inte ensam och tillsammans är vi starka. Jag vägrar att vara svag då faller jag ihop jag valde att vara stark och det ska vi alla göra. Hjälpa varandra och övervinna cancer! Varje gång jag åker till kyrkogården passerar jag sjukhuset, byggnaden jag själv var i för två år sedan, ser ballkongen jag minns jag sprang ut på för att skrika allt jag hade, man ville hugga en kniv i bröstet för att få ur all ilska som skrek inom mig. Även fast det är tungt sneglar jag alltid dit för att inse att idag kanske det är någon annans tur. Ser att lamporna lyser i rummet pappa låg i, det rummet det bara fanns en utväg, döden. Det rummet ska klappas igen, cancern ska dö! Vi kan inte göra allt men vi ALLA kan göra något. Tänk den läskiga tanken att var tredje person drabbas någon gång i livet, du kanske inte drabbats än men kanske gör det senare. Vi måste se till att hjälpa forskningen så vi i framtiden övervinner cancern.
 

Likes

Comments

Instagram@sofiahanden