Tänkt att detta är första gången på alla mina år som jag bloggare får skriva om näthat.. Med en stark självkänsla så går dessa kommentarer in och lika snabbt ut men kände faktiskt att jag blir så ledsen att detta händer att människor kan skriva till varandra och att det händer hela tiden. FY TILL ER! Blir allvarligt förbannad när jag inser att det är små tjejer oftast bakom kommentarerna och att jag bara skulle vilja ta dem alla i öronen och sätta dem bakom skolbänken och lära dem lite vett och etikett!
Har själv massa små syskon i dessa åldrar och jag är väldigt mån om att tala om hur detta händer på nätet och hur människorna beter sig mot varandra och som nu väldigt öppen att prata om det så de faktiskt förstår hur detta kan påverka en människa. Att detta fick bli samtals ämnet till middagen ikväll...
Samtidigt som jag inte tar illa upp så försöker jag lägga märke till saker runt omkring. Varför de vill skriva det, vad gör det till att de väljer att lägga en kommentar. Vad de själva lägger ut och skriver på instagram. Som nu när en annan stor sida la ut en av mina bilder "bikini bilden ovan" som faktiskt för första gången inte visade min histora "mina komplikationer och ärr från min svåra sjukdom" Och det är första gången som näthatet slår mig... Har det att göra med att slangen och ärren inte riktigt syntes bara att jag är smal? Eller var det bara en otursdag? Det är frågan.. Är det okej när ärret och slangen syns?! För att jag varit sjuk?! Att inte få näthat...
Valde faktiskt att kika in på den lilla tjejen instagram då hon hade självklart lagt märke till att jag var alldeles för smal, samtidigt som en annan sa till att hon ser ut så.. Vilket den första tjejen direkt högg att hon visste hur modell branchen går till och att hon inte tyckte hon var värd att få skit för det... Kikade direkt in och såg den lilla tjejens instagram, valde faktiskt att lämna ett litet spår om att nästa gång hon väljer att lägga en komentar att hon ska tänka ett steg till då hon direkt dömde mig som en smal modell medans jag inte är modell och har varit med om en svår sjukdom vilket gör att jag ser ut SOM JAG GÖR! 
 
Eller som rubriken "Give her some cheeseburger" tänk att precis när jag läste denna kommentar satt jag och åt åtta pannkakor med gräddglass och sylt... Eller att min mamma alltid skrattar åt mig när hon ser hur mycket jag äter. Ska jag tacka min sjukdom eller som jag tycker att det är jobbigt att inte kunna gå upp i vikt?! Eller att jag får dropp varje natt som ger mig 1500 kalorier extra!
Med det sagt alla Troll där ute och alla vackra människor att vi alla ska tänka till och dela glädje och kärlek istället för att trycka ner och dela hat.. För vad, en bättre värld eller en sämre självbild. Vi alla är precis lika mycket världa precis som vi var menade att födas! 
Med mitt första näthat vill jag därför sprida kärlek och ge alla en pusch till att älska sig själv. Med att älska sig själv kan vi tillsammans ta oss genom näthatet. Så att börja med att alla kan gå till spegel och säga hur bra och vacker man är så tar vi oss ett steg närmare! 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

- Sitter och kikar på Keping up with the kardashians, funderar över livet och känner att senaste veckan har varit tuff efter att farfar lämnat oss av cancer. Tiden har spolat tillbaka mig fyra år då pappa lämnade oss av cancer. Vilket är den värsta smärtan jag mött hittils i mitt liv. Känner att jag det senaste året har vänt min livsbild väldigt mycket. Innan var det en sån stor del av sociala medier, kämpa och hela tiden vara på topp, fanns inte en chans att bloggen inte uppdaterades dagligen. Idag har jag lärt mig att inte alltid behöva vara på topp, kunna lägga ifrån mig telefonen, acceptera att bloggen inte uppdateras lika ofta, kunna säga nej till mina vänner och tacka nej till event. Jag har lärt mig att kunna få ta det lugn, ha mina egna dagar i lugn och ro och bara kolla serier vilket jag inte hade förut. Kanske också för att inte nå dessa tankar och bara köra på istället. Idag bloggar jag och jobbar och är avdelnings chef på Zara och gör massor runt omkring det och vet ändå inte egenltigen hur jag hinner med allt. Sen kommer livet emellan och drar en neråt även fast jag alltid försöker ta mig upp till ytan så fort jag kan. Kämpar på och trycker in att det här är mitt liv och har lärt mig att acceptera men ibland känner man att det har varit tufft, jävligt tufft. 
 
Det tar inte slut, som jag pratade med min fina Farmor länge igår, tårarna bara rann och vägrade sluta. Prata minnen om Pappa, pratade om Farfar, hur mycket man kan sakna något eller att be om att få vara med om det en gång till. Eller livet, det stora frågan livet. Att livet kan vara så förjävligt att människor tas ifrån oss av cancer bara sådär.. Som vi pratade om vårt fem genarations kort med gammelfarmor, farfar, pappa, syster, och min syster son Colin. På fyra år har tre lämnat oss. Ibland känns livet bara för tungt, och rädslan av sjukdomar sprider sig i mina tankar. 
 
Jag har alltid varit duktig att lämna dessa tankar, alltid blicka framåt och inse att det här är mitt liv och jag accepterar det men ibland sköljer det över en som en står våg. Ibland känner jag mig för gammal och ibland för ung. Ung för min ålder men gammal för alla motgångar. Det är nog det som fått mig att leva efter tankarna att man bara har ett liv, jag vet aldrig när det kommer ta slut. För mig är målet med livet att dö av ålderdom, finns det något vackrare? Jag önskar varje dag att få leva ett långt liv och få dö av ålderdom. 
Man vet aldrig och därför har jag i tidig ålder tagit livet seriös och satsat på det jag brinner och mår bra av. Prioriterat saker i mitt liv och känna mig stolt över vad jag gjort och gör. Leva i nuet och följa sina drömmar. Precis som jag önskar alla gör. Vi har ingen tid att spilla.
 
Det är både på gott och ont detta har givit mig, på ett sätt har det gett mig en stress till livet samtidigt som jag känner mig stolt över vad jag gjort och gör. Planer och framtid. Jag satsar på mina drömmar! Det vill jag alla ska göra. Våga drömma! Ta dina visioner och gör till verklighet, var öppen med dina drömmar och våga satsa.
 
Känner att jag är väldigt tankspridd just nu och har nog inte kännt såhär förns nu och vågat tillåta mig att tänka. Inser nog inte förns nu att det här kommer upp från allt jag varit med om och hur seriöst jag ser på livet. Hur rädd jag är för livet. Att ångra i framtiden att jag inte levde här och nu, en av mina största rädslor. Att ångra något! 
 
Sitter i allafall och kikar på Keping up with kardashians och inser lyckan jag kan ha av att se en hel familj. Att kunna få så många barn och ha alla samlade, friska och levande. Varje individ har sin egna styrka och framgång. Att människan är så olika och har olika mål i livet och hur häftigt det är. Kan ibland bli avundsjuk på att få ha en hel familj. Alla friska och må bra. Kan sakna att få vara ett barn och ha en familj, vara tvingad att vara samlad med sin familj. Där jag spolas tillbaka till sista dagarna med min pappa då jag kände mig så gammal, kände mig som att detta ska ske längre fram i livet, kände mig som 30 men där satt jag som 19 åring och var tungen att redan som sjuk åtta åring växa upp alldeles för tidigt. 
 
Det är så mycket tankar. Livet. Man ska vara tacksam! En dag kanske det inte finns kvar..  Det är nog här jag inser att jag väljer bort saker som går in och ut i mina öron för mina tankar är längre fram än vardags problem. Jag Älskar livet så mycket och jag är så tacksam att jag fick en andra chans. En chans att leva livet, mina andra chans fick jag som nio åring och friskförklarad efter fem år. Nu har 13 år gått och jag är fortfarande frisk och mår bra, med slang i magen för resten av mitt liv. Men jag är frisk, och hoppas att få leva minst 60 år till på denna jord. 
 
Motgångar ska inte dra ner oss utan hjälpa och bygga upp varandra och kämpa för idag, imorgon och framtiden. Därför kan man oavsett motgång hitta lyckan till livet. Därför kan jag oavsett motgångar visa att jag är lycklig, lära mig leva med saknar och smärta men ändå kunna skratta och vara glad. 
 
Har på min träningskläderna, ska ut och ta frisk luft andas in livet, lyssna på musik och njuta. Det är mycket som händer i vårt liv just nu och det är både massa som detta tråkigt men också så otroligt mycket bra som får mig så lycklig och glad. Så vad säger vi, ska vi njuta av det vi idag har och kämpa för vad vi vill i livet? Vad drömmer ni om, vad har ni för visioner där ute? Ge varandra en puch till livet!

Likes

Comments

- Livet, varför jag varit så nere har sin orsak. Genom min uppväxt har jag lärt mig och valt att prioritera det som är allra viktigast för mig. Mina nära och kära. Alltid prioritera hälsa och välmående och göra det som får mig att må bra. Välja den väg jag själv vill leva. Något genom mina snart 22 år på jorden har lärt mig, det har varit många motgångar som satt sina spår och därför lärt mig att välja och prioritera i livet.  I Tisdags miste jag min Farfar som drabbades av svår cancer. En chock som jag inte var beredd på. Han liksom pappa råkade ut för dessa hjärttumörer och det var inte en utan femtion stycken som spridit sig ända till lungorna. Livet. Du vet aldrig, du kan aldrig veta vad du gör rätt eller fel i ditt liv, hur länge du har kvar på denna jord eller vad du kommer hinna med. Det enda du har är Nu. Nu är allt vi har och allt vi kan göra något åt. Så jag som redan som 8 åring när jag blev sjuk insåg att varje dag är en gåva. Idag är din chans. Därför är jag väldigt målmedveten med mitt liv, att göra det jag själv vill och strävar efter och mår bra av. Något som också gör att jag bryr mig något fruktansvärt om andra, driva andra till att följa deras drömmar, välja rätt väg och sattsa.
 
Allt vi har är NU. Nu förenas min fina farfar med min älskade far. Det starkaste minnet jag hade kvar som fick mig att känna mig nära pappa har nu lämnat jorden. Att mina starka minnen och drag som påminner om pappa sakta försvinner. Själen gråter! 

Likes

Comments

-Jag har valt att älska min kropp. Det är nog den bästa känslan man kan känna att acceptera sig själv. Såhär är jag född, det här är jag och såhär ser jag ut. Vi alla är olika och hur fantastiskt är inte det. Vem vill se likadan ut som någon annan? Tror jag fick lära mig väldigt tidigt att acceptera mig själv så har aldrig brytt mig om denna hysterien om diet, vad som är perfekt eller vad som är rätt och fel. Det önskar jag varje människa skulle göra. Titta sig själv i spegeln och säga fy fan vad snygg jag är! 
 
Då min sjukdom gav mig detta stora ärr och min bästa vän slangen som sitter där mitt på magen. Så var jag redan där i tidig ålder annorlunda. Hade jag nå val? Den får mig att överleva, precis som er kropp får er att överleva. 
 
Det viktiga jag tycker är att leva ett sunt liv. Varje människa har olika vägar dit så för mig kan man inte följa varandra som det känns som det är sån hysteri om. Alldeles för unga bryr sig alldeles för tidig om dessa måsten. Åh snygg rumpa vad gjorde du, gick du ner 4 kilo hur gjorde du, gick upp, äter det där och blir så. Tror verkligen inte på det. Tror varje människa absolut kan ta tips och råd men vägen till ditt mål är olika för varje människa. 
 
Jag tycker människan måste släppa mer på alla måsten och inse hur fantastisk vackra vi är, att vi är född såhär och att vi får vara friska och leva. Men att välja att leva ett hälsosamt liv är inget negativt. Stort plus! För mig är det att jag dricker nästan inge alkohol, aldrig rökt, aldrig snusat, dricker inte kaffe, redbull eller celcius. Äter massor av kolhydrater och tänker aldrig på vad jag äter. Jag äter det jag tycker är gott. Något jag unnar mig så är det läsk och godis. Är helt förälskar i grönsaker kan äta hur mycket som helst. Man väljer sin väg till ett hälsosamt liv. Och det tycker jag även du ska göra! 

Likes

Comments

-Vi alla får leva med tuffa tider, är det något som vi har gemensamt så är det en av sakerna. Alla har en historia vilket vi alla också har gemensamt. Allas historia är värd att höra och jag vill därför tacka för alla kommentarer och mail eller instagram kommentarer som delar med sig av era historier, det är så skönt att veta att man är faktiskt inte ensam. Det är så många i världen som drabbas av alla olika saker som är en tragedi man får lära sig leva med och med värme och kärlek runt omkring oss mår man så mycket bättre. Tankar som jag tänker på ikväll. Har precis kramat iväg mina fina vänner Frida och Emma. Två tjejer som varit med i många år, i tuffa som fina tider. Så glad att ha dem. Så ikväll går min kärlek extra mycket till dem. Vi alla är värda att vara lyckliga!

Likes

Comments

- En ledig tisdag mitt i veckan är inte fel, jobbat sen i Torsdags så detta blir min lill helg. Idag stannar jag upp igen och tänker på mitt mående. Sen pappa, sen branden så är jag alldeles för rädd för att hamna ner i den hålan vi befann oss i. Nu när så mycket känslor, tankar och saknad som väcks till liv. Att mina farfar också fått hjärntumörer få en ännu mer att spolas tillbaka. Livet är tufft. Därför stannar jag ofta upp när jag svingas tillbaka till denna tid, känner efter och tar en dag i taget.
 
Jag delar inte med mig av all min saknad och tankar hela tiden då det är mitt privatliv. Det lever med mig varenda dag men när dessa dippar kommer är det bland annat bloggen som håller mig uppe. Mycket minnen som väcks till liv denna period just nu. Att låta sig själv komma nära den svåraste perioden i mitt liv hittils med begravning, bara åka till Pappas grav för att andas in livet, luften och inse detta är livet. Det är bara att bita och kämpa! 
 
Minns så väl den perioden, de fyra och en halv vecka det var.. Innan du lämnade oss. Veckorna, de två månaderna jag inte rörde en fena efter att du lämnat oss. Att åka hem igen utan dig. Det som fick mig att gå upp om dagarna, fick mig att göra mig ordning, fick mig att se det lilla ljuset i vardagen var bland annat bloggen. Därför vill jag visa min uppskattning till er att jag är så tacksam att ni stannar kvar i vått och torrt ni som följt mig sen flera år tillbaka i alla dessa djupa hål. Delat med er av era dippar och hur vacker och starkt det är att vi alla kan gå vidare och kämpa. För hur tufft det än är så har vi bara ett liv och det livet kan bara vi/du ta vara på. Något jag påminner mig om varje dag. Tack.
 
Stockholm är min fri zon, här mår jag bra. Lever livet jag vill leva och som gör mig lycklig. Inga dåliga minnen väcker mig här utan här lever jag i nuet. Här kan jag le mitt största leende och känna vilken lycka jag ändå känner för livet och att jag fått leva det trotts min sjukdom som nästan tog mig livet. Jag fick en andra chans och den tar jag vara på. Så här mår jag bra! Tror det är viktigt för alla som går igenom svåra perioder att hitta sin fri zon, där man mår bra, tillåter sig själv att le och hitta lyckan till livet. För på något vis måste vi alla gå vidare. 

Likes

Comments


Att det skulle vara så tungt var jag inte alls beredd på. Min andra begravning och idag sa vi farväl till gammelfarmor som fick bli hela 98 skulle bli 99 i sommar. Tanken av finaste Linnea gör mig glad, minnen kommer upp från alla högtider och den pigga och omtänksamma människa hon var. Hon kommer alltid få leva med i mitt minne. Men att känslor efter pappa skulle komma var jag inte beredd på. Det var så otroligt jobbigt! Gjorde allt för att försöka tänka på annat, allt från semestrar, till skola, jobb, saker man gjort allt för att hålla inne mina tårar. Det gick inte, det slutade inte rinna. Kunde bara kolla ner i stenmarken eller ut genom fönstrena. Det var så fruktansvärt jobbigt! Hela känslan, stämningen att vi var här för tre år sedan på min första begravning som blev min far. 
 
Minns inte begravningen med Pappa så väl, det var för mycket den dagen, känslor, människor, intryck, allt. Jag sa farväl av pappa där jag var tvungen att lämna han, på sjukhuset. Det stora rummet på cancer avdelningen. Satt i flera timmar innan jag kunde slita mig ifrån han. Sprang hela korridoren ut på balkongen för att skrika ur min ilska och känslor som bet mig innifrån. Sa ett sista farväl denna novemberkväll när regnet öste ner och bad personalen att ta hand om han medans tårarna rinner. Den värsta dagen i mitt liv.
 
Idag kom så mycket känslor, så det var så svårt att bita ihop! Tänker på min fina far varenda dag! Min lilla fria bubbla är hemma i Sthlm i Gävle är det alldeles för mycket minnen, känslor och saker som är alldeles för jobbiga att bli påmind om varje dag.  " Detta skrev jag i Onsdags "
 
Ikväll är jag ledsen. Det tar aldrig slut på mina tårar. Trodde denna våg skulle vara över nu och att man kunde bita ihop och kämpa vidare. Men ikväll sveper minnen, känslor och rädsla över mig igen. Tårar rinner och de vill inte sluta. Min farfar, mitt starkaste minne till Pappa. Så fort jag ser han ser jag pappa. Det enda bandet som får min pappa att hållas vid liv. Ett besked som skriker inom mig. Han är sjuk. Mycket sjuk, började i njuren. Allt skulle bli bra. Idag kom besked om hjärttumör precis som pappa, men även i lungan. Strålning, min fina farfar! 
 
Just nu vill jag bara krypa ihop till en liten boll, tiden spolas tillbaka till tiden pappa var sjuk, instängd. Fanns ingen mening med något. Hoppet, livet, vad är livet. Varför? Jag är så trött, så tom av allt tänkande så jag önskade man ibland kunde trycka på stop. 
 
Nu orkar jag inte mer så nu trycker jag på stopp. Tar resten imorgon nu ska jag krypa in i Emilios famn. Där jag alltid kan finna ro. 

Likes

Comments

- Den här frukosten helgen innan vi åkte utomlands vad inte alls helt fel. Hade mina favoriter hemma på besök och vi donade ihop denna brakfrukost/brunch. Längtar redan tills nästa gång! Min lediga helg spenderar jag hemma i Stockholm. Åker hem i veckan, ska hem på begravning vilket känns väldigt jobbigt och tungt just nu. Känner en tyngd över bröstet bara av tanken och får nästan ta dubbla andetag. Speciellt eftersom jag bara varit på min fars begravning så väcker det mycket minnen och känslor att behöva hamna i den miljön igen. Ska passa på att hälsa på min fina far med blommor och ljus på kyrkogården. Sen låta min gammelfarmor, finaste Linnea få vila i frid som fick bli hela 94 år. Hälsa och ta hand om Pappa! 

Likes

Comments

Ännu en såndan dag, farsdag.
 
Lämnade mina tre älskade syskon vid bussen imorse. Så mysigt att ha dem här och de ber varje gång om att få stanna längre. Ses snart igen mina hjärtan! Efter det tog jag en lång promenad. Dessa dagar får ens känslor att svämma över. Man blir typ helt slut av alla känslor som rörs runt inom en. Kan inte kolla instagram, inte facebook utan att bli påmind. Samtidigt som jag blir varm i hela själen av alla som kan få tillbringa denna dag med sin far. Fått så många inbjudningar till event och förslag till fardag på mailen att varje gång kommer en tår. Tårar av saknad!  Gick hem och var helt slut, försökte tänka på annat. Somande i några timmar och nu ligger jag här i soffan och väntar på att min prins ska komma hem. Här tänker jag stanna resten av dagen. 
 
Kan inte förstå hur turbulent livet var för tre år sedan. Denna period då allt är så burrigt, trist mörkt och deppigt. Just den tiden på året skulle vi även mista dig vår fina far. Minns denna tid då du hamnade i koma, fick operera dig på risk då det handlade om mitt i hjärn-centra. Du kom ut från operationen och gjorde tummen upp även fast du gick på mängder av morfin och sömnmedel. Vilken KING du är! Fick sprita händerna upp till armbågarna och endast gå in två och två i korta studer och hela familjen ville kasta sig om dig och fylla dig med värme och kärlek. Du hade en vit hjälp på huvudet och man såg endast ögon och mun, slangarna gick rakt ut från huvudet. Så fort det blev för mycket känslor pep pumparna och vi var tvugna att gå ut. Denna dag farsdag, inga äkta blommor och väldigt strikt med vad man fick ta in. Minns de röda/orangea plast rosorna jag gav dig som fortfarande står här i min garderob.  Den sista farsdagen jag fick med dig men den absolut finaste också. Du är min förebild och du lever med mig varje dag. Jag Älskar dig!
 
Jessica och David fick med sig en stor röd/orange blommbugett som jag fick bild på alldeles nyss som står fint i minneslunden. Du är min Stjärna Pappa!

Likes

Comments

Tre år sen jag fick den sista kvällen med min far. Sista kvällen jag fick komma hem till familjen, krypa ner bredvid pappa i soffan, sappa bland alla tv program, skratta med familjen och laga en middag allihopa. Prataom hur dagen har varit och få kramen som bara han kan ge. Håret ställer sig på armarna så fort jag tänker på hur fort tiden har gått. Den 14 e oktober 2011 kollapsade hela min värld.. Allt rasade samman. Allt var så bra och äntligen skulle turen vara på vår sida. Jag som varit sjuk i många år och branden som tog allt vi ägde året innan. Min fina far! Minns natten då jag vaknade i min lillasysters rum, natten till den 14e oktober, tittar att mitt dropp var som det skulle innan jag kopplar ur det för att kolla vad som händer. Öppnar dörren och rakt framför mig ligger pappa i kramper. Okontrolerade så hela kroppen skakade. Lillasyster under täcker och Saritha i telefonen med ambulansen. Jag kastar mig fram och håller upp hans huvud för att se hans skräckslagna ögon medans mina tårar strömmar ner för mina kinder. Min fina far! Ambulansen tar med sig pappa till sjukhuset och jag stannar kvar hemma med mina små syskon. Kryper ner i pappas säng bredvid min sju åriga syster och försöker somna om.... Höll varandras händer så hårt vi bara kunde och för en stund hoppades man att det var en mardröm.. Dagen därpå började resan vi inte var berädd på..  Pappa var allvarligt sjuk. Beskedet om hjärntumören kom efter någon dag och hela jag föll isär. Kunde knappt andas, låg i badkaret i flera timmar, bodde med mamma där tårarna ilskan aldrig tog slut. Hela min kropp föll isär av hjälplöshet och orättvisa.. Helt plötsligt brydde jag min inte om någonting bara att få vara där, vara med min far. Han hamnade på stroke avdelningen på Gävle sjukhus. Han höll hela tiden humöret uppe, fick alltid fram ett leende på alla barnen. Vi kom alla och hälsade på varje dag, alla vänner, kollegor, familj och släkt. När alla på avdelningen ätit klart tog vi upp hela matsalen endast för att få äta middag med pappa. Pappas bästa vän som äger en resturang kom med mat till alla varje dag. Men humöret blev värre och morfin doseringen ökade.. Benen slutade sakta att fungera och tillslut klarade han sig inte utan rullstolen. Vi mötte mirakel fina människor på avdelningen. Minns såväl en äldre dam som alltid gick runt i sitt nattlinne. Kom fram till pappa flera tillfällen och tog hans händer. Tittade han djup i ögonen och förklarade den väg han skulle gå över det höga berget. Att det kommer vara tungt och väldigt mörk men han kommer klara det. Sen gick hon. Tårarna kommer av tanken... Hela den tiden som svävar över överlevnad och ovisshet. Så känsligt.
 
Det drabbar alla, alla känner någon och alla har en historia. Idag vill jag sända alla mina tankar till min älskade finaste far som jag saknar varje dag. Idag är det tre år sedan resan med hans sjukdom började. Många frågar vad som hände och hur allt gick till. Vi börjar här så ska jag försöka dela med mig av mer.  Idag tycker jag alla ska visa extra mycket kärlek till era nära, skicka ett sms, ring ett samtal. Köp ett rosabandet, barncancerfondens emblen, cancerfondens armband. Gör skillnad.

Likes

Comments

Instagram@sofiahanden