Header




20 November 2011 var sista gången jag fick vara dig nära. Du slets ifrån oss på bara fyra veckor. Idag är det 6 år sedan jag fick vara dig nära. Min älskade Pappa. Meningen är att du ska vara här nu, se oss alla barn växa upp, följa oss genom livets alla händelser och detta samtal som jag fortfarande ibland kan vara påväg att slå. Att ringa min Pappa. Höra din röst, din närvaro och bara ha dig här. Man lär sig sakta leva med smärtan och acceptera vad hemsk denna värld kan vara. Något som idag också kan skrämma mig mest av allt. Det ovetande. Varför och hur kommer allting bli med alla oss som är kvar. Livets alla frågor. Men idag som många gånger om året biter smärtan och frustrationen långt in i hjärtat och kroppen och idag pappa har du varit med mig i tankarna hela dagen som i stort sett varje dag. Jag saknar dig oändligt mycket och jag kommer att leva med det varje dag i hela mitt liv och alla dessa gånger denna saknad och frustration slår mitt hjärta blir jag mer medveten om hur jag själv måste leva idag, få andra att leva idag. Le extra mycket, leva extra mycket, ta vara på det livet jag har och göra det bästa för alla runt omkring familj, vänner som främlingar och speciellt för mig själv. Vi har bara ett liv och alla val vi gör är våra val förutom när livet tar ifrån oss. Det enda vi har är nu. Göra goda gärningar varje dag. För vi alla vet aldrig när vår dag är slut och det har jag lärt mig många gånger om. Älskar dig min fina Pappa och du är och kommer vara saknad för alltid. Hos Farmor häromdagen tittade vi igenom gamla bilder så jag fann dessa fina bilder på Pappa och min syster. Det slår mig igen, det enda vi har är nu för inte skulle min Pappa veta där och då att han aldrig skulle få se oss växa upp och bli vuxna.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

En dag för alla våra fantastiska Pappor i världen! Men samtidigt är det en dag jag mår sämre än bättre. Det är tips om presenter, reklamer om vad du kan ge din Pappa, det är hyllningar och det visas över hela sociala medier. Idag kan jag hoppa över allt som kallas sociala medier för idag blir jag mer ledsen än glad. Kanske är det för att min Pappa inte är här. Att jag ännu ett år inte får fira denna dag då alla våra Pappor ska hyllas. Kanske för att det nu snart är fem år sedan jag fick krama om dig ordentligt, känna din närhet och din stora bamse kram som alltid önskade dig en teckning oavsett om jag var tre eller 17. Jag hade världens bästa Pappa!

Dessa månader Oktober/November är den tuffaste tiden om året för mig. Speciellt när man är här hemma i Sverige och verkligen känner allt så nära. Där allting hände, vädret, mörkret, den svåra tiden som varit. Att det fortfarande kan kännas så nära, nästa att jag kan ta på den..

Din farsdag för fem år sedan Pappa, inte ens den var normal. Inte fick vi ge dig några fina blommor, du kunde varken äta, prata eller gå. Intensiven på Uppsala sjukhus.. Det vara svåra tider, verkligen det mörkaste jag varit med om, omkring två veckor innan jag var tvungen att släppa din hand, släppa dig för alltid. Låta dig bli fri från din sjukdom. #fuckcancer

Den här dagen, ungefär som det ser ut utanför fönstret än idag fem år senare. Träden är nakna, det är minusgrader som rycker när man andas, backen är täckt av snö, det är fler grå dagar än blå och alla stannar hellre inne än att gå ut. Den här dagen ville jag ändå göra allt för att visa min uppskattning till den fantastiska Pappa du var! Även om just i dessa tider, denna stund, bara närhet och kärlek fanns, var det allra viktigaste. Men plastrosor i orange och röda fick vi försiktigt ta in och några trisslotter. Samtidigt som det slog mig att även om en miljon skulle visa sig under denna trisslott finns det ingenting mer jag önskar än att få en frisk pappa. Vad är pengar mot ett liv..?

Men det leendet lever jag än på, alla dina fina leenden älskade Pappa. Även fast dessa svåraste stunder ser jag fortfarande ditt leende. Kärleken och värmen i familjen. Tillsammans är vi starka!

Dessa rosor fick följa med dig till varje plats på sjukhuset, varje nytt rum, varje ny avdelning och sen hela vägen tillbaka till Gävle sjukhus där personalen ställde upp dem fint i fönstret i mitten på November. I det rummet vi fick säga farväl, tvungna att slita oss ifrån dig och du min älskade starkaste Pappa, du var tvungen att lämna oss. Jävla sjukdom! Den dagen, det sista andetaget. La personalen en av dessa rosor i din hand då vi var tvungen att säga farväl.

Rosorna är en idag fem år senare med oss, just nu tar lillasyster 12 år hand om dem säkert som också varje dag saknar sin Pappa. Alla oss fyra syskon som varje dag lever med en stor saknad och ett ärr som aldrig läker. Vi älskar dig vår stora, starka, fantastiska, värdefulla, inspirerande Pappa. Du är alla vår stora idol. Även ett till år utan att få fira dig vill jag än en gång säga, Jag älskar dig!

Fira era Pappor till skyarna och glöm inte berätta hur mycket dem betyder mer än presenter! Vi är många som också inte har chansen att fira våra Pappor och för oss är det en annorlunda sort dag. Det är både sorg och glädje men jag väljer glädjen och tänker tillbaka på den dagen, sista gången jag fick fira och vilken fin stund vi fick då. Glöm inte ta vara på tiden för det är det viktigare och känsligaste vi har. Vi har aldrig någon aning!

Nu kommer tårarna så nu måste jag sluta.. Jag saknar dig!

KÄRLEK

Likes

Comments


Ni som följt mig länge vet att min mage är speciell, lite ärr och en slang mitt i allting. Ja så kan det gå när det är tumörer, sjukdomar och komplikationer som härjar. Ett vanligt liv i min atmosfär. Vet att många frågar och är nyfikna när magen kommer med i bikinibilder mm och jag förstår för er som inte hängt med vad det faktiskt är och varför. Resan är lång så vi återgår till det en annan dag.

Just nu känner jag mig bara för att vara ärlig och rocka pepp till alla vackra tjejer och kvinnor där ute. Vi är alla annorlunda och vi har alla skavanker som vi antingen accepterar eller hatar. Men jag vill ändra det till älska sig själv. Det är så viktigt att vi älskar oss själva rockar våra vackra kvinnokroppar och ja idag är till och med jag i en dålig bubbla med min slang och mage. Jag har så förbannat ont vid min slang. Ja det är sant, fy tusan vad jag pinar och smärtan är precis som att vrida i ett öppet sår med en vass kniv. Aj aj aj vad ont jag har och det är en pina om dagarna och om nätterna när jag vaknar av smärta. Det är olidligt. Var förbi apoteket i hopp om att någon skulle förstå se och kunna hjälpa med dem i ett chockuttryck och funderingar hur en så normal tjej kan dra upp tröjan och ha en hel historia på magen med slang och ärr kändes mer intressant än att faktiskt hjälpa mig så ett läkarbesök väntas i senare i veckan. Har ni något ni är mindre nöjd med eller får er att ha sämre dagar?

Det är inte alltid en dans på rosor och det är det inte för någon. Och det är okej att ha så ibland men sen måste vi peppa upp varandra, positiv energi och älska oss själva. Det är så viktigt att acceptera sig själv. Tänk att man får ha den bästa killen som är en hjälte i hela min vardag. Vare sig det är att hjälpa till att koppla droppet, hjälpa till när jag har läkarbesök eller pyssla om slangen nu när jag har sån smärta. Min fina Emilio är min hjälte. Glöm inte att omringa er av de människor som vill ert bästa och göra er till den bästa människan ni kan bli. Bästa kombon!


Likes

Comments

Finns nog ingenting viktigare i världen än att våga vara sig själv. Utan alla yttrande påverkan. Oavsett vem du är, hur du ser ut, vart du kommer ifrån, hur du vill vara och hur andra ser ut. Ibland är det viktigaste att ibland stänga av och bara gå in tillbaka till sig själv i spegeln, Vem är jag! När man väl funnit svaret på den frågan tror jag människan kan leva ut utan några bekymmer eller yttrande påverkan.

Oavsett om du är gay, lesbisk, gillar hårdrock, gillar rosa kläder, eller alltid vill klä dig i svart, är född som större i kroppen eller är väldigt smal, det är väl samma sak? Är man missnöjd med något, eller känner sig ledsen för att jag inte är si eller så. I slutändan finns det inget att ändra förutom att finna och acceptera sig själv, utan yttrande påverkan!

Jag tror så mycket på det jag skriver ovan. Jag tror så mycket för att jag vet, jag är själv uppvuxen annorlunda. Helt annorlunda från alla i min omgivning och jag har aldrig och kanske aldrig kommer finna någon som ser ut som mig. Det finns bara en av oss och ibland är vi olika och det ska vara något fint. Tänk om hela världen tyckte likadant, alla vill ha samma tröja på hm, alla vill ha precis den kroppen, alla vill ha just den där inredningen hemma. Tack och lov är vi olika och det är så fantastiskt! Men man har aldrig någon rätt att döma det ena eller det andra för det finns faktiskt inga rätt eller fel.

Hänger ni med? Jag har senaste dagarna sett mycket texter som i sommar ska jag bära bikini vare sig jag vill eller inte, ikväll tänker jag vräka i mig chips bara för jag vill, idag tänker jag ha skitit hår för jag skiter it, jag gillar mina kurvor medans många som är smala bara drömmer om kurvor så drömmer de med kurvor att vara smalare.Inklusive mig. Har man lockigt hår vill man ha platt medans de som har platt hår endast drömmer om fylligt lockigt hår... Ni hör ju, skit fullständigt i yttrande påverkan börja älska dig själv och skit i alla andra. Börja inse hur fantastiskt du är, istället för att hitta alla rätt på alla andra. Vi alla har problem, saker vi är missnöjd med men när man väl kommer till punkten att acceptera sig själv då finns det ingenting som stoppar.

Jag har en ovanlig mage, lever med en slang och en ett stort ärr som ser ut som en sur mun, men orkar jag bry mig om alla som tittar, alla gånger man får blickar rakt på magen medan jag ser dem rakt i ögonen. Orkar jag lägga den energin på någonting som ändå inte gör mig gott. Jag skiter it och bestämmer mig för att jag är fin precis som jag vill se ut och det här är jag! Jag har valt att älska min kropp och det ska DU också göra!

I sommar hoppas jag att varje kvinna/tjej/kille/man inser det vackra om sig själv och rockar i snygga bikinis oavsett om folk tittar eller inte. Som jag tänker, hoppas de tittar för att bikinin är fin eller att jag är fin i bikinin inte för mina bristningar som magen. Du väljer hur ditt sinne ska tänka, jag väljer att tänka att vi alla är perfekta! TÄNK POSITIVT!

GO GIRLS!


Likes

Comments

Ikväll är jag faktiskt ledsen, försöker ofta hålla huvudet högt men ikväll sprack det. När någon bara överöser dig med negativ, nedtryckande ord som sätter sig i själen då spricker jag. Att våga ta in Pappa i bilden och endast ha ett mål av att knäcka mig så lyckades du. Då blir jag ledsen och ikväll fick jag allt det överöst över mig och det handlar bara inom familjen. Tragiskt nog. Ibland försöker man räcka till, försöker finnas för allt och alla samtidigt som man fokuserar på sitt egna liv. Ingen förtjänar ett sånt hat och idag rinner tårar ned för mina kinder av motgångarna, livet och min uppväxt som inte var en dans på rosor emellanåt och att idag få skit från sitt liv gör mig ledsen i själen. Så jag lämnar det så, ska ta fem djupa andetag och fokusera på en ny morgondag. Godnatt.

Likes

Comments

Det finns alldeles för många som tycker Måndagar är en dålig dag så därför valde jag idag att göra ett måndags pepp inlägg. Jag har valt att måndagar ska vara en bra dag just för att det är en ny vecka, nya utmaningar och man har ännu en ny chans att göra denna vecka ännu bättre än den förra. Låt oss hylla Måndagar!

Detta är en video Emilio visade mig och sen dess är jag fast, kan titta på denna video om och om igen! Detta är precis vad jag lever och strävar efter i livet, därför utmanar jag mina mål här och idag. Vad som får mig motiverad till att göra allt jag vill göra. Denna video tänker jag spara och titta på när jag behöver den. Det finns alldeles för många gånger man är för nervös för att våga ta steget, rädd för att hoppa, nervös för att våga. Men något jag alltid vetat är att jag inte tillåter mig själv att stanna kvar i Gävle där jag en gång växte upp. Jag vill fylla min hjärna och själ med så mycket minnen, äventyr och intryck jag bara kan. Varje dag tackar jag mig själv av att ge mig ut och uppleva världen som får mig att varje dag fylla mig med livsglädje, utmaningar och äventyr. Komma hem med ännu större erfarenheter. Alla intryck, känslor, händelser och allt jag aldrig skulle få uppleva hemma. Detta får mig att växa och finna mig själv!

Man får aldrig sluta drömma, sluta sträva, små som stora mål i sitt liv. Det enda som stoppar än är sig själv. Våga gå mot normen, våga stå för dina drömmar och våga satsa. Man ångrar inget man gjorde utan man ångrar saker man Inte gjorde. Utan istället ge sig ut och hoppa från berget, våga satsa våga testa. Även om man kommer tillbaka så har man i allafall testat, vågat och vuxit! Arbete, karriär, livet, sina handlingar, drömmar, resor ALLT

Som han säger, livet handlar inte bara om att jobba, betala hyra och se fram emot helgen. NEJ! Det handlar om att våga och aldrig ge sig. Man måste tro på sig själv även i motgångar. Allt går inte på en räls i livet, inget kommer på ett silverfat man måste kämpa! Man väljer inte sina drömmar utan drömmarna väljer dig! Men den stora frågan är, har man modet att ta an sig drömmen som väljer dig? Eller låter man det bara försvinna förbi..

Tänker ofta på hur flygrädd jag är men att jag aldrig låtit det stoppa mig från att uppleva världen, hur jag alltid tittar upp mot den blåa himlen för att tänka hur många plan som faktiskt är där uppe just nu. Hur många plan som lyfter och landar varenda dag. Att det inte ska stoppa mig från att ge mig ut och fylla min själ med äventyr.

Som han säger i videon, att han lärde sig nya saker om flygplan. Att piloten han pratade med berättade för han att det är mer farligt för ett plan att stå stilla på marken. För på marken rostar planet, slutar fungera, och får slitage mycket snabbare än om det skulle vara i luften. Att flygplan är menade att vara i luften och människan är menad att leva ut sina drömmar därför är det en förlust av att vara kvar på marken utan att TAKING OFF!

Men alla hinder ska inte låta sig ta dina drömmar. Man måste våga möta hinder i livet för att ta sig framåt i allting och aldrig låta sig GE UPP! Vilket vi alla får möta för att nå sina drömmar! Precis som han säger om alla artister som kämpat för den plats de sitter på idag. Antingen kämpar man för sina drömmar eller så lever man med ånger.

MAKE A BRAND NEW ENDING!

Likes

Comments

Fråga: Hej, Här kommer kanske en jätte konstig fråga, men det är något jag undrat över länge. Jag har en son som har knapp. Han har den av andra skäl än dina och äter inget alls via munnen! Men vad jag undrat över är hur det känns när maten pumpas in i magen? Kommer det en mättnadskänsla? Smakar man smaken av maten fast den inte kommer genom munnen? Förlåt för mina konstiga frågor. Jag har full förståelse om du hoppar över dom!

Svar: Hej och tack för din kommentar. Det finns inga konstiga frågor! Jag förstår självklart att du undrar över detta och det här är något jag fått möta många gånger längst vägen då jag mött föräldrar som har barn som inte kan äta och i de flesta fall inte äter alls via munnen. Jag känner varje gång att jag mer än gärna svarar på alla dessa frågor jag förstår ni har speciellt eftersom jag kan äta på båda sätten! Vilken cool son du har som också har en knapp! När maten pumpas in i magen så kan man känna det, men inte mycket. Det är alltså inget som är obehagligt!  Speciellt inte efter man vänjer sig till det. Om jag får sondmat när jag är vaken så kan jag lätt bli lite illamående men inte om man ge det sakta, normalt tempo som att du äter. Om nätterna fungerar det utmärkt men jag antar att din son får det om dagarna så bara man gör det i en bra takt som att man äter så är det inga problem men däremot har jag svårt när det pumpas in för fort! Annars är det inga problem! Du känner absolut mättnad och det är nog det bästa, så det är precis som att du skulle äta middag och blir mätt. Man kan känna smaken absolut men inte mycket. Det är det absolut bäst sättet och jag älskar min och är stolt över min knapp! Hoppas du och din son har en fin vår! KRAM

Likes

Comments

Idag är det din dag, din födelsedag! Idag är det fyra år sedan jag fick fira din födelsedag senast, senaste gången jag fick sjunga och ringa och säga grattis till min älskade far. Idag är en sån dag jag innerst inne känner mig nedstämd av saknad, att hjärtat skriker efter min Pappa. Om jag bara kunde få ta ett samtal, bara en minut, höra din röst, se dig, fira dig för den vackra människa du var. Idag gick jag som vanligt in på din Facebook sida, som fortfarande finns kvar av minnen från vänner och släktingar. Du känns så nära men ändå så långt borta. Att få titta på dina bilder, låta hjärtat sakna ännu mer. Det gör ont! Varför ska det alltid vara så orättvist i världen, tänk om vi kunde finna svar på denna oändliga fråga. Idag får detta inlägg fylla min blogg av hyllning för min Pappa. Jag har inget annat jag vill dela idag än hur tacksam jag är för att fått haft en sån fin Pappa alldeles för kort i livet. Att vi alla måste vara tacksamma för det vi har här och idag för imorgon är en annan dag..

Finns inget mer jag lärt mig genom livet än den starka tacksamheten till de små sakerna i livet. Bara det att få ha en Mamma och Pappa vid sin sida. Tänk hur avundsjuk jag kan bli på dem som har båda sina föräldrar och ännu mer avundsjuk att båda är tillsammans. Vilken dröm i mina ögon! Ibland inser man inte saker förens den dagen de inte finns mer. Det är ett starkt tanke jag levt efter hela mitt liv även då min Pappa fanns med mig och det är jag idag oerhört tacksam för. Ändå är det alldeles alldeles för kort.

Min Pappa var en glad vacker och oerhört omtänksam människa. Han var alltid alla till gods, ville alla väl och var också lite väl för snäll ibland. Fanns inget viktigare i hans ögon än att se oss alla barn vara lyckliga. Även fast mina syskon bara var 4 och 6.. Ingen ska behöva lämna sina barn vid den åldern INGEN ska behöva säga farväl till sin Pappa i den åldern och jag var bara 18.. Att cancern tog dig ifrån oss på bara fyra och en halv vecka! Det är inte rättvist och idag vet vi alla att väldigt mycket i denna värld är orättvist! ÖVERALLT!

Det enda vi kan göra åt saken är att ta vara på det vi har idag, här och nu och inte imorgon. Visa respekt och tacksamhet till allt och alla. Hylla varandra och hylla dig själv för den individ vi är på denna jord. Att vi fortfarande får chansen att stanna här och göra förändring som väldigt många inte får. Idag önskar jag alla tänker till för dessa tankar lever med mig varje dag för vem vet när det är din sista. Tänk till vilka som du tänker på just nu och visa dem hur mycket de betyder!

Min älskade far, jag älskar dig oändligt mycket och det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig. Du är ständigt med i mina drömmar och jag är så tacksam att fått haft en sån fin far som idag är min största förebild och du var alltid en person som aldrig trodde på för små drömmar. Desto större desto bättre. Fanns ingen som trodde på en så mycket som du! Idag önskar jag att du uppe i himlen åker runt på din Harlie Davidson motorcykel ute i friska vårluften och ser ned på oss alla barn som lever för alla vackra minnen vi fått tillsammans med dig, som lever med oss varje dag.

Det första jag ska göra när jag kommer hem är att besöka dig på kyrkogården med en stor bukett blommor. Den mest läskiga platsen men den mest rofyllda platsen jag alltid andas in livets svåra stunder och känner mig ännu närmare dig. Jag saknar dig så mycket 🌹


Likes

Comments

Fråga:Hej! Tack för en så bra blogg, blir så inspirerad! Tänkte ställa en personlig fråga som jag undrat över, vill ni ha barn senare, finns det med i dina drömmar? Och hur kommer det att fungera för dig att eventuellt bära ett barn med allt du gått igenom, vad säger läkarna? Önskar dig all lycka!

Svar: Hej och tack snälla, blir så himla glad! Förstår att även många undrar över denna fråga, du är inte den första som frågar så det är dags att ta upp det. Självklart vill vi ha barn, självklart lever man med drömmen om en framtid med barn. Vem gör inte det? Men samtidigt är det något som skrämmer mig att tänka på då jag faktiskt inte har något papper på hur en graviditet skulle se ut för mig. Det har sagts från läkarna som mindre att det ska fungera för mig att vara gravid men hur processen ser ut är en stor fråga för oss alla och det kommer vi inte få svar på förens det väl sker. Vilket jag tycker är jätte läskigt och speciellt eftersom jag aldrig kommer klara mig utan min näring + dagligt matintag + föda ett barn i magen gör att många tror det kommer bli en kamp, kanske att operera in en extra slang med extra näring CVK som jag hade förut, kommer nog behöva mycket hjälp under den tiden men skam den som ger sig inte sant? Då komplikationerna med min mage är så ovanliga och så speciella så finns det ingen jag kan fråga heller utan vi får ta det steget den dagen. Håller i alla fall tummarna att det kommer gå fint för en framtid med barn önskar jag mig! Hoppas du fick lite svar och önskar er alla en underbar dag! Glöm inte att sprid kärlek!

Likes

Comments

Nu var det äntligen dags att publicera detta inlägg många av er undrat mycket över. Det är inte konstigt, jag förstår er! Nästan lite svårt att veta vart jag ska börja, resan har varit så lång! Men allt började för 13 år sedan. Det var där allting började när jag var åtta år gammal, året jag skulle fylla nio. 
Över en natt fick jag diagnosen allvarligt sjuk. Hade länge gått med starka kramper och smärtor i magen. Mamma som då jobbade på barn avdelningen på sjukhuset klämde och känge. Laktosintolerant, förstorad njure men även hon kände att något var fel. En kväll fick vi åka in och redan dagen efter var ett nytt besök för röntgen. Mamma, Pappa och lilla jag satt i ett stort vitt sjukhusrum och väntade in läkaren. Diagnosen var att jag var svårt sjuk, en stor tumör hade hittats i magen och det var allvarligt. En chock för hela familjen och från den dagen förändrades mitt liv för alltid. 
Redan dagen efter gick bilen mot uppsala sjukhus för större prover. Biopsi, blodprover, kolla hjärtat, förberedelser och försöka få fram mer fakta om vad för tumör som fanns där i min mage. En operation som skulle ta 1 timma slutade i 9 timmar då det uppstod komplikationer. Det här var under flera veckors tid som jag nu samlar ihop i ett. Den stora operationen var igång och när de på barn kirurgen "känsliga varnas" öppnade min mage så var tumören jättestor och satt fast i mina organ. Vilket inte riktigt var planerat. Så i det stora hela så visste de inte vad de skulle göra, de fick ringa in en specialist från vuxen avdelningen som fick utföra operationen på mig och tack till denna människa som räddade mitt liv. Ut fick de en tumör på ett halv kilo ur min lilla mage och var stor som en apelsin eller som en mans två knytnävar... Ja vad ska man säga det är helt ok att säga usch.. Det var en så kallad teratom "varning googla ej".. Men det var en tvilling tumör som det kallas, då de fanns anlag till hår, naglar och tänder. Det var på någotvis min tvilling som redan i mammas mage kom in i min mage och har sedan jag föddes vuxit i min mage. 
Det var väldigt komplicerat och ovanligt och de var tvugna att ge mig en helt ny mage. Bort med delar av tunntarm och bukspotskörtel och sen sy ihop och hoppas på det bästa. Det var tufft! Jag var väldigt dålig, redan första veckan blev jag sämre och de hittade att jag hade bukhinninflammation och fick akut åka in på operation igen. Veckor på sjukhuset av rehabilitering från att komma upp ur sängen, gå på toaletten själv, äta eller ens orka gå ut. Det var en tuff perfiod inte bara för mig utan även för familjen runt omkring. 
Jag kunde inte äta till en början och fick lära känna en helt ny mage och kropp. Dock med slangar jag aldrig skulle bli av med. Vet att ni undrar väldigt mycket om slangen på magen. Den har inte funnits med sen första början utan hade en annan slang som kallas CVK som satt vid högra bröstet och gick in i halsen in till ett stort blodkärl där jag fick näring till en början den hade jag ett längre tag. Dock hände en händelse då jag tappade min hamster under sängen och råkade sätta knät på slangen och röck ur den.. Tydligen hade jag suttit på golvet och trott att jag skulle dö men det löste vi med att åka in och operera in en ny. Jag hade patrull som kom och fixade allting åt mig på morgonen och kvällen tills min älskade familj Mamma och Pappa lärde sig att fixa allt. Rullstolen blev min bästa vän tills min kropp kom tillbaka och kunde börja gå igen. Sen åkte jag även på en blodförgiftning mitt i allting som gjorde mig än en gång väldigt svårt sjuk. Fick ligga isolerad på sjukhuset men är man envis så är man. Något min läkare alltid sa att någonting som får mig att gå långt så är det min envishet. Även där när jag hade massa tabletter att ta som jag hade så svårt för så slutade det med att tvinga läkarna smaka och se hur äckliga de var på mina läkarbesök vilket ofta då var flera personer. 
Det har varje år varit en resa med nya utmaningar och saker som har hänt, allt från att komma tillbaka till skolan, få extra näring om dagarna samt nätterna samtidigt vara smal och omgivningen tycker man äter för lite. Ibland är det för lätt att säga till folk vad smal du är, ät lite mer mat medans om någon är lite överviktig är det helt fel att säga något. Men något jag har gjort sedan detta ändrade mitt liv är att infinna sig själv med att det är fint att vara annorlunda. Man ska våga stå för den man är och vad man vill vara. Ingen annan äger dig förutom dig själv! Jag accepterade mig och har därför aldrig i stort sett haft problem att visa det. Ärret, min slang, alla mina små ärr på kroppen är ju jag. 
Mina 22 år i denna värld har jag lärt mig alldeles för mycket om motgångar vilket har fått mig till den jag är idag, att våga stå för den jag är, våga acceptera och genom det alltid vilja få folk i min omgivning att känna likadant. Jag tror på kärlek och omtanke oavsett och du gillar det så kanske någon annan älskar det. Då ska den få göra det! Vi alla är människor och av lärdom att livet kan tas ifrån dig över en dag, en minut eller sekunder så känner jag att vi har inget att ta till spillo och vem kan sprida för mycket kärlek till världen? Jag vet inte hur länge jag får stanna här och jag är evigt tacksam att fått en andra chans som inte min älskade far fick. Genom mina erfarenheter har jag inte tid att lägga dålig energi utan fokuserar på mitt liv och vad jag kan göra med de erfarenheter jag varit med om och driva det vidare till människor runt omkring. 
Än idag lever jag med ständig kamp med saker jag fått acceptera att jag får leva med resten av mitt liv. Det är alltid ett projekt att göra dessa saker som jag gör idag reser runt i världen. Jag är fortfarande bunden till sjukhuset då jag troligtvis aldrig blir av med slangen. Navelsträngen jag aldrig får klippa, men jag accepterar det. Det är inte alltid en dans på rosor men låt en aldrig sluta kämpa! Detta ska aldrig hindra mig från att leva mitt liv fullt ut! Vilket jag önskar alla andra också känner ovansett problem eller handikapp! 
En tacksamhet jag ständigt blir påmind om är alla människor runt omkring mig som alltid accepterat mig, aldrig fått mig att skämmas eller mått dåligt ovasett om det handlade om att gå med dropp och slang i en väska på skoldagarna, gå ifrån lektionerna för att äta gräddglass och wienerbröd ja ni hör ju eller behöva sonda in maten jag inte åt upp.. Finns så mycket! 
Vet att ni många undrat om just min mage och letat efter svar, hoppas ni fick några svar och jag skriver gärna mer. Fråga om du har frågor, sprid om du vill sprida och glöm inte att sprida extra mycket kärlek och lev fullt ut. 
Vem vet när din dag är din sista?

Likes

Comments

Instagram@sofiahanden

Tiden på året är här, den tiden jag oftast kryper tillbaka in i mitt skal. Eller fortsätter som vanligt även fast jag inte känner mig 100. En djupt djupt smärta som aldrig kommer släppa mitt bröst. It´s you Dad! 
Perioden på året jag kan sitta och tänka i timmar, utan att säga, utan att vara. Känns som jag håller andan under vattnet, man hör ingenting, man har bara sig själv och sina tankar. Det är en tuff tid på året. Oktober/November!
I tankarna är allt, och inget.. Jag plockar upp saker i förflutna och låter tankarna få snurra kring mina val. Denna tid är Pappa. Barndomen, livets vändningar. Bröstet skriker av ilska och smärta.. 
Den är en tanke en känsla som är ebeskrivlig, denna bara finns där och bara svider till i mitt bröst emellan åt. Du är fortfarande inte här. Har jag verligen vuxit och blivit 22 år gammal, när du lämnade oss var jag 18. Har mina vackra småsyskon hunnit blivit 9 och 11 när du var här var dem 5 och 7. Har min storasyster hunnit fått ett till barnbarn till dig och Colin har blivit hela 5 år! Har jag hunnit köpa min egna lägenhet, fått det där jobbet, varit på alla dessa äventyr utan att få kunna dela det med dig. Var det inte meningen att jag skulle få ge dig barnbarn, att du skulle leda mig in på altaret i framtiden pappa. Kunna bli gammal i mitt barndomshem jag skulle få dela med mina framtida barn.  Idag är det bara historia!
Det svider till extra mycket i mitt hjärta av saknad. En saknad jag försöker tänka bort, leva vidare som vi alla måste på något sätt göra. Eller? Vad har vi för val? Tanken jag alltid tänkte på sista helgen på sjukhuset då jag flyttade in på cancer avdelningen för att få all tid jag kunde med min pappa. Allt för att få vara med dig 24/7 för hur länge till skulle jag få det. Något jag inte visste då var att det var 2 dygn till.. Tanken slår mig tillbaka att vad har jag för val.. Vi har många val här i livet vi kan påverka, med det finns dem vi bara måste leva med. Som att se min pappa somna in av cancer på 4,5 vecka. 
Det är lätt och det är svårt. Jag är en person som vill välja den enkla, eller har många tillfällen i livet hamnat i en sits där jag måste välja styrka istället för svaghet. För om jag inte hade valt att kämpa hade jag inte suttit där jag är idag. 
Vill bara påminna, ni att man får inte tappa sig själv utan vi alla måste fajtas för att välja styrka istället för att se åt det andra hållet utan någon väg. Sedan jag var 8 år fick jag lära mig att livet är inte att leka med. Att själv nästan mista livet till att jag skulle få se min far somna in som 18 åring 10 år senare eller att huset skulle brinna ner mitt i allt. Vad kommer jag kunna berätta om 10 år från nu? Lycka eller... Vi har bara här och nu idag och kanske inte imorgon.  Tänk om jag fick göra ett val i livet då skulle det vara att få ha ett livslångt liv med mina nära och kära. Stanna där jag är idag för det räcker! Nu har jag hittat min lycka, mina mål och drömmar som flyger mig långt in i framtiden. Det enda jag hoppas idag är att jag når dit! 
Idag tänker jag på min fina familj, alla som jag är så tacksam till att ha i mitt liv. Till livet och till framtiden som jag känner kommer vara ljus. Det har snart gått 4 år sedan min pappa lämnade oss i obotlig cancer. Jag tänker på han varenda dag och att han är med mig världen över i den klarblåa himlen ger mig styrka. 
Extra mycket tankar idag då det är farsdag. Min sista farsdag minns jag på intensiven i uppsala. Du hade tappat rösten och vi kunde från nu endast kommunicera genom penna och papper. Sängliggandes och emellanåt omedveten. Vi kämpade, vi kämpade så mycket! Plastrosor var det enda vi fick ta in på avdelningen i röda och orangea med trisslotter där vi önskade vi kunde skrapa fram ett livslångt hälsosamt liv och att övervinna cancern! Idag tar min 11 åriga lillasyster hand om rosorna som jag inte kunna släppt sedan dess. Och att personalen på sjukhuset valde att ta en av dessa rosor att lägga på ditt bröst efter att du tagit ditt sista andetag. Det finns mycket minnen man måste leva med, om jag bara kunde trolla. Grattis på farsdag min älskade far. Jag saknar dig så mycket! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tänkt att detta är första gången på alla mina år som jag bloggare får skriva om näthat.. Med en stark självkänsla så går dessa kommentarer in och lika snabbt ut men kände faktiskt att jag blir så ledsen att detta händer att människor kan skriva till varandra och att det händer hela tiden. FY TILL ER! Blir allvarligt förbannad när jag inser att det är små tjejer oftast bakom kommentarerna och att jag bara skulle vilja ta dem alla i öronen och sätta dem bakom skolbänken och lära dem lite vett och etikett!
Har själv massa små syskon i dessa åldrar och jag är väldigt mån om att tala om hur detta händer på nätet och hur människorna beter sig mot varandra och som nu väldigt öppen att prata om det så de faktiskt förstår hur detta kan påverka en människa. Att detta fick bli samtals ämnet till middagen ikväll...
Samtidigt som jag inte tar illa upp så försöker jag lägga märke till saker runt omkring. Varför de vill skriva det, vad gör det till att de väljer att lägga en kommentar. Vad de själva lägger ut och skriver på instagram. Som nu när en annan stor sida la ut en av mina bilder "bikini bilden ovan" som faktiskt för första gången inte visade min histora "mina komplikationer och ärr från min svåra sjukdom" Och det är första gången som näthatet slår mig... Har det att göra med att slangen och ärren inte riktigt syntes bara att jag är smal? Eller var det bara en otursdag? Det är frågan.. Är det okej när ärret och slangen syns?! För att jag varit sjuk?! Att inte få näthat...
Valde faktiskt att kika in på den lilla tjejen instagram då hon hade självklart lagt märke till att jag var alldeles för smal, samtidigt som en annan sa till att hon ser ut så.. Vilket den första tjejen direkt högg att hon visste hur modell branchen går till och att hon inte tyckte hon var värd att få skit för det... Kikade direkt in och såg den lilla tjejens instagram, valde faktiskt att lämna ett litet spår om att nästa gång hon väljer att lägga en komentar att hon ska tänka ett steg till då hon direkt dömde mig som en smal modell medans jag inte är modell och har varit med om en svår sjukdom vilket gör att jag ser ut SOM JAG GÖR! 
 
Eller som rubriken "Give her some cheeseburger" tänk att precis när jag läste denna kommentar satt jag och åt åtta pannkakor med gräddglass och sylt... Eller att min mamma alltid skrattar åt mig när hon ser hur mycket jag äter. Ska jag tacka min sjukdom eller som jag tycker att det är jobbigt att inte kunna gå upp i vikt?! Eller att jag får dropp varje natt som ger mig 1500 kalorier extra!
Med det sagt alla Troll där ute och alla vackra människor att vi alla ska tänka till och dela glädje och kärlek istället för att trycka ner och dela hat.. För vad, en bättre värld eller en sämre självbild. Vi alla är precis lika mycket världa precis som vi var menade att födas! 
Med mitt första näthat vill jag därför sprida kärlek och ge alla en pusch till att älska sig själv. Med att älska sig själv kan vi tillsammans ta oss genom näthatet. Så att börja med att alla kan gå till spegel och säga hur bra och vacker man är så tar vi oss ett steg närmare! 

Likes

Comments

- Sitter och kikar på Keping up with the kardashians, funderar över livet och känner att senaste veckan har varit tuff efter att farfar lämnat oss av cancer. Tiden har spolat tillbaka mig fyra år då pappa lämnade oss av cancer. Vilket är den värsta smärtan jag mött hittils i mitt liv. Känner att jag det senaste året har vänt min livsbild väldigt mycket. Innan var det en sån stor del av sociala medier, kämpa och hela tiden vara på topp, fanns inte en chans att bloggen inte uppdaterades dagligen. Idag har jag lärt mig att inte alltid behöva vara på topp, kunna lägga ifrån mig telefonen, acceptera att bloggen inte uppdateras lika ofta, kunna säga nej till mina vänner och tacka nej till event. Jag har lärt mig att kunna få ta det lugn, ha mina egna dagar i lugn och ro och bara kolla serier vilket jag inte hade förut. Kanske också för att inte nå dessa tankar och bara köra på istället. Idag bloggar jag och jobbar och är avdelnings chef på Zara och gör massor runt omkring det och vet ändå inte egenltigen hur jag hinner med allt. Sen kommer livet emellan och drar en neråt även fast jag alltid försöker ta mig upp till ytan så fort jag kan. Kämpar på och trycker in att det här är mitt liv och har lärt mig att acceptera men ibland känner man att det har varit tufft, jävligt tufft. 
 
Det tar inte slut, som jag pratade med min fina Farmor länge igår, tårarna bara rann och vägrade sluta. Prata minnen om Pappa, pratade om Farfar, hur mycket man kan sakna något eller att be om att få vara med om det en gång till. Eller livet, det stora frågan livet. Att livet kan vara så förjävligt att människor tas ifrån oss av cancer bara sådär.. Som vi pratade om vårt fem genarations kort med gammelfarmor, farfar, pappa, syster, och min syster son Colin. På fyra år har tre lämnat oss. Ibland känns livet bara för tungt, och rädslan av sjukdomar sprider sig i mina tankar. 
 
Jag har alltid varit duktig att lämna dessa tankar, alltid blicka framåt och inse att det här är mitt liv och jag accepterar det men ibland sköljer det över en som en står våg. Ibland känner jag mig för gammal och ibland för ung. Ung för min ålder men gammal för alla motgångar. Det är nog det som fått mig att leva efter tankarna att man bara har ett liv, jag vet aldrig när det kommer ta slut. För mig är målet med livet att dö av ålderdom, finns det något vackrare? Jag önskar varje dag att få leva ett långt liv och få dö av ålderdom. 
Man vet aldrig och därför har jag i tidig ålder tagit livet seriös och satsat på det jag brinner och mår bra av. Prioriterat saker i mitt liv och känna mig stolt över vad jag gjort och gör. Leva i nuet och följa sina drömmar. Precis som jag önskar alla gör. Vi har ingen tid att spilla.
 
Det är både på gott och ont detta har givit mig, på ett sätt har det gett mig en stress till livet samtidigt som jag känner mig stolt över vad jag gjort och gör. Planer och framtid. Jag satsar på mina drömmar! Det vill jag alla ska göra. Våga drömma! Ta dina visioner och gör till verklighet, var öppen med dina drömmar och våga satsa.
 
Känner att jag är väldigt tankspridd just nu och har nog inte kännt såhär förns nu och vågat tillåta mig att tänka. Inser nog inte förns nu att det här kommer upp från allt jag varit med om och hur seriöst jag ser på livet. Hur rädd jag är för livet. Att ångra i framtiden att jag inte levde här och nu, en av mina största rädslor. Att ångra något! 
 
Sitter i allafall och kikar på Keping up with kardashians och inser lyckan jag kan ha av att se en hel familj. Att kunna få så många barn och ha alla samlade, friska och levande. Varje individ har sin egna styrka och framgång. Att människan är så olika och har olika mål i livet och hur häftigt det är. Kan ibland bli avundsjuk på att få ha en hel familj. Alla friska och må bra. Kan sakna att få vara ett barn och ha en familj, vara tvingad att vara samlad med sin familj. Där jag spolas tillbaka till sista dagarna med min pappa då jag kände mig så gammal, kände mig som att detta ska ske längre fram i livet, kände mig som 30 men där satt jag som 19 åring och var tungen att redan som sjuk åtta åring växa upp alldeles för tidigt. 
 
Det är så mycket tankar. Livet. Man ska vara tacksam! En dag kanske det inte finns kvar..  Det är nog här jag inser att jag väljer bort saker som går in och ut i mina öron för mina tankar är längre fram än vardags problem. Jag Älskar livet så mycket och jag är så tacksam att jag fick en andra chans. En chans att leva livet, mina andra chans fick jag som nio åring och friskförklarad efter fem år. Nu har 13 år gått och jag är fortfarande frisk och mår bra, med slang i magen för resten av mitt liv. Men jag är frisk, och hoppas att få leva minst 60 år till på denna jord. 
 
Motgångar ska inte dra ner oss utan hjälpa och bygga upp varandra och kämpa för idag, imorgon och framtiden. Därför kan man oavsett motgång hitta lyckan till livet. Därför kan jag oavsett motgångar visa att jag är lycklig, lära mig leva med saknar och smärta men ändå kunna skratta och vara glad. 
 
Har på min träningskläderna, ska ut och ta frisk luft andas in livet, lyssna på musik och njuta. Det är mycket som händer i vårt liv just nu och det är både massa som detta tråkigt men också så otroligt mycket bra som får mig så lycklig och glad. Så vad säger vi, ska vi njuta av det vi idag har och kämpa för vad vi vill i livet? Vad drömmer ni om, vad har ni för visioner där ute? Ge varandra en puch till livet!

Likes

Comments

- Livet, varför jag varit så nere har sin orsak. Genom min uppväxt har jag lärt mig och valt att prioritera det som är allra viktigast för mig. Mina nära och kära. Alltid prioritera hälsa och välmående och göra det som får mig att må bra. Välja den väg jag själv vill leva. Något genom mina snart 22 år på jorden har lärt mig, det har varit många motgångar som satt sina spår och därför lärt mig att välja och prioritera i livet.  I Tisdags miste jag min Farfar som drabbades av svår cancer. En chock som jag inte var beredd på. Han liksom pappa råkade ut för dessa hjärttumörer och det var inte en utan femtion stycken som spridit sig ända till lungorna. Livet. Du vet aldrig, du kan aldrig veta vad du gör rätt eller fel i ditt liv, hur länge du har kvar på denna jord eller vad du kommer hinna med. Det enda du har är Nu. Nu är allt vi har och allt vi kan göra något åt. Så jag som redan som 8 åring när jag blev sjuk insåg att varje dag är en gåva. Idag är din chans. Därför är jag väldigt målmedveten med mitt liv, att göra det jag själv vill och strävar efter och mår bra av. Något som också gör att jag bryr mig något fruktansvärt om andra, driva andra till att följa deras drömmar, välja rätt väg och sattsa.
 
Allt vi har är NU. Nu förenas min fina farfar med min älskade far. Det starkaste minnet jag hade kvar som fick mig att känna mig nära pappa har nu lämnat jorden. Att mina starka minnen och drag som påminner om pappa sakta försvinner. Själen gråter! 

Likes

Comments

-Jag har valt att älska min kropp. Det är nog den bästa känslan man kan känna att acceptera sig själv. Såhär är jag född, det här är jag och såhär ser jag ut. Vi alla är olika och hur fantastiskt är inte det. Vem vill se likadan ut som någon annan? Tror jag fick lära mig väldigt tidigt att acceptera mig själv så har aldrig brytt mig om denna hysterien om diet, vad som är perfekt eller vad som är rätt och fel. Det önskar jag varje människa skulle göra. Titta sig själv i spegeln och säga fy fan vad snygg jag är! 
 
Då min sjukdom gav mig detta stora ärr och min bästa vän slangen som sitter där mitt på magen. Så var jag redan där i tidig ålder annorlunda. Hade jag nå val? Den får mig att överleva, precis som er kropp får er att överleva. 
 
Det viktiga jag tycker är att leva ett sunt liv. Varje människa har olika vägar dit så för mig kan man inte följa varandra som det känns som det är sån hysteri om. Alldeles för unga bryr sig alldeles för tidig om dessa måsten. Åh snygg rumpa vad gjorde du, gick du ner 4 kilo hur gjorde du, gick upp, äter det där och blir så. Tror verkligen inte på det. Tror varje människa absolut kan ta tips och råd men vägen till ditt mål är olika för varje människa. 
 
Jag tycker människan måste släppa mer på alla måsten och inse hur fantastisk vackra vi är, att vi är född såhär och att vi får vara friska och leva. Men att välja att leva ett hälsosamt liv är inget negativt. Stort plus! För mig är det att jag dricker nästan inge alkohol, aldrig rökt, aldrig snusat, dricker inte kaffe, redbull eller celcius. Äter massor av kolhydrater och tänker aldrig på vad jag äter. Jag äter det jag tycker är gott. Något jag unnar mig så är det läsk och godis. Är helt förälskar i grönsaker kan äta hur mycket som helst. Man väljer sin väg till ett hälsosamt liv. Och det tycker jag även du ska göra! 

Likes

Comments

-Vi alla får leva med tuffa tider, är det något som vi har gemensamt så är det en av sakerna. Alla har en historia vilket vi alla också har gemensamt. Allas historia är värd att höra och jag vill därför tacka för alla kommentarer och mail eller instagram kommentarer som delar med sig av era historier, det är så skönt att veta att man är faktiskt inte ensam. Det är så många i världen som drabbas av alla olika saker som är en tragedi man får lära sig leva med och med värme och kärlek runt omkring oss mår man så mycket bättre. Tankar som jag tänker på ikväll. Har precis kramat iväg mina fina vänner Frida och Emma. Två tjejer som varit med i många år, i tuffa som fina tider. Så glad att ha dem. Så ikväll går min kärlek extra mycket till dem. Vi alla är värda att vara lyckliga!

Likes

Comments

- En ledig tisdag mitt i veckan är inte fel, jobbat sen i Torsdags så detta blir min lill helg. Idag stannar jag upp igen och tänker på mitt mående. Sen pappa, sen branden så är jag alldeles för rädd för att hamna ner i den hålan vi befann oss i. Nu när så mycket känslor, tankar och saknad som väcks till liv. Att mina farfar också fått hjärntumörer få en ännu mer att spolas tillbaka. Livet är tufft. Därför stannar jag ofta upp när jag svingas tillbaka till denna tid, känner efter och tar en dag i taget.
 
Jag delar inte med mig av all min saknad och tankar hela tiden då det är mitt privatliv. Det lever med mig varenda dag men när dessa dippar kommer är det bland annat bloggen som håller mig uppe. Mycket minnen som väcks till liv denna period just nu. Att låta sig själv komma nära den svåraste perioden i mitt liv hittils med begravning, bara åka till Pappas grav för att andas in livet, luften och inse detta är livet. Det är bara att bita och kämpa! 
 
Minns så väl den perioden, de fyra och en halv vecka det var.. Innan du lämnade oss. Veckorna, de två månaderna jag inte rörde en fena efter att du lämnat oss. Att åka hem igen utan dig. Det som fick mig att gå upp om dagarna, fick mig att göra mig ordning, fick mig att se det lilla ljuset i vardagen var bland annat bloggen. Därför vill jag visa min uppskattning till er att jag är så tacksam att ni stannar kvar i vått och torrt ni som följt mig sen flera år tillbaka i alla dessa djupa hål. Delat med er av era dippar och hur vacker och starkt det är att vi alla kan gå vidare och kämpa. För hur tufft det än är så har vi bara ett liv och det livet kan bara vi/du ta vara på. Något jag påminner mig om varje dag. Tack.
 
Stockholm är min fri zon, här mår jag bra. Lever livet jag vill leva och som gör mig lycklig. Inga dåliga minnen väcker mig här utan här lever jag i nuet. Här kan jag le mitt största leende och känna vilken lycka jag ändå känner för livet och att jag fått leva det trotts min sjukdom som nästan tog mig livet. Jag fick en andra chans och den tar jag vara på. Så här mår jag bra! Tror det är viktigt för alla som går igenom svåra perioder att hitta sin fri zon, där man mår bra, tillåter sig själv att le och hitta lyckan till livet. För på något vis måste vi alla gå vidare. 

Likes

Comments


Att det skulle vara så tungt var jag inte alls beredd på. Min andra begravning och idag sa vi farväl till gammelfarmor som fick bli hela 98 skulle bli 99 i sommar. Tanken av finaste Linnea gör mig glad, minnen kommer upp från alla högtider och den pigga och omtänksamma människa hon var. Hon kommer alltid få leva med i mitt minne. Men att känslor efter pappa skulle komma var jag inte beredd på. Det var så otroligt jobbigt! Gjorde allt för att försöka tänka på annat, allt från semestrar, till skola, jobb, saker man gjort allt för att hålla inne mina tårar. Det gick inte, det slutade inte rinna. Kunde bara kolla ner i stenmarken eller ut genom fönstrena. Det var så fruktansvärt jobbigt! Hela känslan, stämningen att vi var här för tre år sedan på min första begravning som blev min far. 
 
Minns inte begravningen med Pappa så väl, det var för mycket den dagen, känslor, människor, intryck, allt. Jag sa farväl av pappa där jag var tvungen att lämna han, på sjukhuset. Det stora rummet på cancer avdelningen. Satt i flera timmar innan jag kunde slita mig ifrån han. Sprang hela korridoren ut på balkongen för att skrika ur min ilska och känslor som bet mig innifrån. Sa ett sista farväl denna novemberkväll när regnet öste ner och bad personalen att ta hand om han medans tårarna rinner. Den värsta dagen i mitt liv.
 
Idag kom så mycket känslor, så det var så svårt att bita ihop! Tänker på min fina far varenda dag! Min lilla fria bubbla är hemma i Sthlm i Gävle är det alldeles för mycket minnen, känslor och saker som är alldeles för jobbiga att bli påmind om varje dag.  " Detta skrev jag i Onsdags "
 
Ikväll är jag ledsen. Det tar aldrig slut på mina tårar. Trodde denna våg skulle vara över nu och att man kunde bita ihop och kämpa vidare. Men ikväll sveper minnen, känslor och rädsla över mig igen. Tårar rinner och de vill inte sluta. Min farfar, mitt starkaste minne till Pappa. Så fort jag ser han ser jag pappa. Det enda bandet som får min pappa att hållas vid liv. Ett besked som skriker inom mig. Han är sjuk. Mycket sjuk, började i njuren. Allt skulle bli bra. Idag kom besked om hjärttumör precis som pappa, men även i lungan. Strålning, min fina farfar! 
 
Just nu vill jag bara krypa ihop till en liten boll, tiden spolas tillbaka till tiden pappa var sjuk, instängd. Fanns ingen mening med något. Hoppet, livet, vad är livet. Varför? Jag är så trött, så tom av allt tänkande så jag önskade man ibland kunde trycka på stop. 
 
Nu orkar jag inte mer så nu trycker jag på stopp. Tar resten imorgon nu ska jag krypa in i Emilios famn. Där jag alltid kan finna ro. 

Likes

Comments

- Den här frukosten helgen innan vi åkte utomlands vad inte alls helt fel. Hade mina favoriter hemma på besök och vi donade ihop denna brakfrukost/brunch. Längtar redan tills nästa gång! Min lediga helg spenderar jag hemma i Stockholm. Åker hem i veckan, ska hem på begravning vilket känns väldigt jobbigt och tungt just nu. Känner en tyngd över bröstet bara av tanken och får nästan ta dubbla andetag. Speciellt eftersom jag bara varit på min fars begravning så väcker det mycket minnen och känslor att behöva hamna i den miljön igen. Ska passa på att hälsa på min fina far med blommor och ljus på kyrkogården. Sen låta min gammelfarmor, finaste Linnea få vila i frid som fick bli hela 94 år. Hälsa och ta hand om Pappa! 

Likes

Comments

Ännu en såndan dag, farsdag.
 
Lämnade mina tre älskade syskon vid bussen imorse. Så mysigt att ha dem här och de ber varje gång om att få stanna längre. Ses snart igen mina hjärtan! Efter det tog jag en lång promenad. Dessa dagar får ens känslor att svämma över. Man blir typ helt slut av alla känslor som rörs runt inom en. Kan inte kolla instagram, inte facebook utan att bli påmind. Samtidigt som jag blir varm i hela själen av alla som kan få tillbringa denna dag med sin far. Fått så många inbjudningar till event och förslag till fardag på mailen att varje gång kommer en tår. Tårar av saknad!  Gick hem och var helt slut, försökte tänka på annat. Somande i några timmar och nu ligger jag här i soffan och väntar på att min prins ska komma hem. Här tänker jag stanna resten av dagen. 
 
Kan inte förstå hur turbulent livet var för tre år sedan. Denna period då allt är så burrigt, trist mörkt och deppigt. Just den tiden på året skulle vi även mista dig vår fina far. Minns denna tid då du hamnade i koma, fick operera dig på risk då det handlade om mitt i hjärn-centra. Du kom ut från operationen och gjorde tummen upp även fast du gick på mängder av morfin och sömnmedel. Vilken KING du är! Fick sprita händerna upp till armbågarna och endast gå in två och två i korta studer och hela familjen ville kasta sig om dig och fylla dig med värme och kärlek. Du hade en vit hjälp på huvudet och man såg endast ögon och mun, slangarna gick rakt ut från huvudet. Så fort det blev för mycket känslor pep pumparna och vi var tvugna att gå ut. Denna dag farsdag, inga äkta blommor och väldigt strikt med vad man fick ta in. Minns de röda/orangea plast rosorna jag gav dig som fortfarande står här i min garderob.  Den sista farsdagen jag fick med dig men den absolut finaste också. Du är min förebild och du lever med mig varje dag. Jag Älskar dig!
 
Jessica och David fick med sig en stor röd/orange blommbugett som jag fick bild på alldeles nyss som står fint i minneslunden. Du är min Stjärna Pappa!

Likes

Comments

Tre år sen jag fick den sista kvällen med min far. Sista kvällen jag fick komma hem till familjen, krypa ner bredvid pappa i soffan, sappa bland alla tv program, skratta med familjen och laga en middag allihopa. Prataom hur dagen har varit och få kramen som bara han kan ge. Håret ställer sig på armarna så fort jag tänker på hur fort tiden har gått. Den 14 e oktober 2011 kollapsade hela min värld.. Allt rasade samman. Allt var så bra och äntligen skulle turen vara på vår sida. Jag som varit sjuk i många år och branden som tog allt vi ägde året innan. Min fina far! Minns natten då jag vaknade i min lillasysters rum, natten till den 14e oktober, tittar att mitt dropp var som det skulle innan jag kopplar ur det för att kolla vad som händer. Öppnar dörren och rakt framför mig ligger pappa i kramper. Okontrolerade så hela kroppen skakade. Lillasyster under täcker och Saritha i telefonen med ambulansen. Jag kastar mig fram och håller upp hans huvud för att se hans skräckslagna ögon medans mina tårar strömmar ner för mina kinder. Min fina far! Ambulansen tar med sig pappa till sjukhuset och jag stannar kvar hemma med mina små syskon. Kryper ner i pappas säng bredvid min sju åriga syster och försöker somna om.... Höll varandras händer så hårt vi bara kunde och för en stund hoppades man att det var en mardröm.. Dagen därpå började resan vi inte var berädd på..  Pappa var allvarligt sjuk. Beskedet om hjärntumören kom efter någon dag och hela jag föll isär. Kunde knappt andas, låg i badkaret i flera timmar, bodde med mamma där tårarna ilskan aldrig tog slut. Hela min kropp föll isär av hjälplöshet och orättvisa.. Helt plötsligt brydde jag min inte om någonting bara att få vara där, vara med min far. Han hamnade på stroke avdelningen på Gävle sjukhus. Han höll hela tiden humöret uppe, fick alltid fram ett leende på alla barnen. Vi kom alla och hälsade på varje dag, alla vänner, kollegor, familj och släkt. När alla på avdelningen ätit klart tog vi upp hela matsalen endast för att få äta middag med pappa. Pappas bästa vän som äger en resturang kom med mat till alla varje dag. Men humöret blev värre och morfin doseringen ökade.. Benen slutade sakta att fungera och tillslut klarade han sig inte utan rullstolen. Vi mötte mirakel fina människor på avdelningen. Minns såväl en äldre dam som alltid gick runt i sitt nattlinne. Kom fram till pappa flera tillfällen och tog hans händer. Tittade han djup i ögonen och förklarade den väg han skulle gå över det höga berget. Att det kommer vara tungt och väldigt mörk men han kommer klara det. Sen gick hon. Tårarna kommer av tanken... Hela den tiden som svävar över överlevnad och ovisshet. Så känsligt.
 
Det drabbar alla, alla känner någon och alla har en historia. Idag vill jag sända alla mina tankar till min älskade finaste far som jag saknar varje dag. Idag är det tre år sedan resan med hans sjukdom började. Många frågar vad som hände och hur allt gick till. Vi börjar här så ska jag försöka dela med mig av mer.  Idag tycker jag alla ska visa extra mycket kärlek till era nära, skicka ett sms, ring ett samtal. Köp ett rosabandet, barncancerfondens emblen, cancerfondens armband. Gör skillnad.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Befinner mig faktiskt just nu på Karolinska, blev lite snurrig efter provtagningen. Tar varje gång så många provrör så brukar sätta mig en stund efter. Känns konstigt att vara tillbaka här, känner att jag blir tyst, tankarna börjar snurra och minnen kommer upp. Både behag och obehag. Passar på att ladda mobilen så jag kan leta mig tillbaka in till stan. Börja fundera vad alla gör här, allas problem, folk som kanske hälsar på sina nära, folk som kanske idag får en diagnos eller kanske blir friskförklarad. Kanske det är idag det är din tur dag eller det kanske blir din otursdag, en mardrömsdag... Så mycket tankar och funderingar som bombar min hjärna. Det känns konstigt att komma till en atmosfär man både mår bra i och även avskyr. Hatkärlek!
 
Funderar på alla läkare som passerar, kanske de nyss gett någon ett besked, kanske precis gjort fantastiska ingrepp på kirurgen eller kanske jobbat natt och tagit hand om patienter. Tänk vad mycket rörelser det är på ett sjukhus varje dag och vad mycket historia det finns här inne. 
 
Känns som jag blev liten igen, känns konstigt att "vara vuxen" och inte tillhöra barn längre, vara här utan mamma.. Inte träffa alla vännerna på avdelningen. Speciellt här som jag tillbringade så mycket tid. Kan inte undgå tanken om barnen som ligger på min avdelning idag. Hur många barn som legat där sedan jag var där. Undrar om lekterapin som clownerna som alltid fick mig på bra humör finns kvar och förgyller de andra barnens vistelse. Tänker tillbaka på en fin vän, en vän som inte finns med idag. Ler av tanken på våra rullstolsrejs i källarkollidorerna. Hur vi levde med glädje genom våra svåra sjukdomsperioder. Tänker ibland på de vänner jag mist och vad tacksam jag är att jag fick leva livet men ändå hur orättvist det är! 
 
Tänker mycket på Pappa, det är för tungt så idag hoppar jag det. Nu tror jag mobilen laddat klart och jag ska njuta av min lediga dag så nu lägger vi allt bakom bakåt så blickar vi framåt och tar vara på dagens möjligheter. Ska in till stan och köpa mig en fet glass, precis vad jag är sugen på. Ha världens bästa dag! 

Likes

Comments

Dom är inte många men när det väl sker läggs dem varmt om hjärtat. Att leva med en slang i magen och ett stort ärr gör att man känner sig ensam. Ensam men på ett gott sett, ingen är lika som mig. Det kan faktiskt vara väldigt skönt att slippa vara som alla andra. Vet att under tiden eller mest de senaste åren har frågot oftat kommit till mig om jag blivit mobbad, om jag mått dåligt över magen, mått dåligt av att gå omkring i skolan med ryggsäcken och slangen som hänger. Eller om jag dragit mig från att gå på stranden, visa magen.. Så mycket frågor och jag förstår att de kommer. 
 
Jag antar att jag blev stark i vem jag var redan som liten eftersom jag drabbades redan som åtta åring. Eller så har jag bara en sån inställning inbyggd i mig jag vet inte. Men jag vet inte att jag någon gång mått dåligt över det eller så har jag bara haft turen att ha så fina människor runt omkring mig. Eller så har folk insett att vad dom än tycker och tänker så bryr jag mig inte. Det finns många svar. Visst har det funnits jobbiga studer men då är det av smärta eller ilska att bära omkring med detta.
 
Jag har i allafall sen liten inte brytt mig om att jag har ett ärr rakt över magen eller haft slangar överallt utan jag valde nog att accepterat det och haft inställningen att de som är runt omkring mig får acceptera det eller gå. Sen tror jag att jag har haft inställningen att ta livet med en nypa salt. Jag är frisk och jag står här på två friska ben så varför ska jag ens bry mig om att behöva leva med en slang och ärr över magen... Det får mig att leva och mår bra så vad skulle jag vara utan det liksom, en vandrande pinne? 
Tror alla måste lägga in en tanke att inte bry sig. Alla är perfekta precis som de är. Alla är olika skapta och ingen är mindre värd för det utan tycker alla ska gå till spegeln och berömma sig själv säga att man är vacker och hylla den personen man är. Ni alla är fantastiska! 
 
Det jag ville komma fram till är att jag blev så varm i själen härom veckan. På jobbet möter jag dagligen massa människor som inte har en blekaste aning om vad som gömmer sig under min tröja. Men häromdagen när jag hjälpte en mamma och en liten kille på två år fick jag syn på något i vagnen. Min pump, mitt dropp mina slangar. Kunde inte låta bli att fråga och säga att jag har exakt en likadan. Då var det den lilla killen som hade en lika slang som mig en knapp på magen. Helt plötsligt känner man sig inte ensam. Den känslan och att visa lillkillen som precis hade fått sin slang att jag hade en likadan på min mage. Gjorde mig varm i själen att se lillen le och få besvara Mammans alla frågor som hon inte kan få från sin lilla son. Få ge henne ett leende och säga att detta är det bästa som finns, berätta hur det känns, att jag själv kommer få leva med det resten av mitt liv och vad det har förändrat mitt liv. Bara man väljer rätt inställing funkar allt!

Likes

Comments

S T O C K H O L M -  En stad jag redan som liten var mitt första stora mål i livet. Jag hade redan då bestämt mig att här ska jag bo. Resorna man gjorde genom Stockholm när vi med familjen åkte till Öland som liten, känslan av att känna här hör jag hemma. Redan då hade jag bestämt mig! Nu är det redan två år sedan jag flyttade till Stockholm och visste inte ens vart jag skulle jobba. En lägenhet utanför Stockholm i upplandsväsby lyckades vi få tag på innan vi åkte till Thailand i två månader, men bara ett korttidskontrakt. Så vi visste redan när vi flyttade in att vi måste börja leta efter nytt. Vanligt liv här i Stockholm, att flytta runt i olika andra hands lägenheter för sjuka summor.
 
Dag som natt morgon som kväll satt vi på blocket. Precis som flera andra tusen gör. Det gäller att hugga! Får många frågor om hur vi fick vår lägenhet och hur vi gjorde. Vi gjorde precis som alla andra sökte på blocket men vi gav oss inte. Sen hade vi en himla tur. Denna lägenhet vi lever i just nu, vår lilla pärla. Kommer alltid minnas denna med värme i hjärtat. Ett och ett halv år sedan vi flyttade hit, hit till Stockholm till denna lilla lägenhetspärla. <3
 
Hade precis fått jobb på Zara, nytt jobb och vi var tvugna att flytta. Från ingenstans dök denna upp och vi högg på en gång. Som tydligen 60 andra också hade gjort på bara några minuter. Men vi fick svar på en gång, direkt efter jobbet mötte Emilio upp mig för att bara traska fem minuter upp på gatan som mitt jobb ligger på. Där låg denna skönheten. En dag senare var lägenheten vår, vi var lyckligaste i världen. En etta med kök och sovrum, genomgående vitt, fiskbensparkett, högt i tak. två stora gamla fönster nästan från golv till tak. Två innegårdar och stan bara fem minuter ifrån, dröm! Kunde inte bli bättre denna pärla har varit vår i snart ett och ett halvt år.
 
Men nu var det dags för nästa steg i livet. Det var dags att ta ett steg till i denna underbara stad och nu kommer jag äntligen få skriva mitt efternamn på dörren och tillsammans med finaste människa på denna jord äga vår egna lägenhet i Stockholms innestad. Efter många visningar på söder, solna, sollentuna, hamarby sjöstad insåg vi att vi blivit för bekväma att på fem från stan vara hemma på Östermalm, så denna lägenhet är vår DRÖM. Går knappt att beskriva den känslan att skiva på dessa papper till denna nyproduktion som står klar i början av september. Vår alldeles egna tvåa som ligger fem minuter bort från vart vi bor idag. Jag är så tacksam och glad!
 
Alla frågor från er som undrar hur man får tag på boende i Stockholm, hur man går tillväga så är mitt tips till er att inte ge upp och var bestämd,hugg! Sök på blocket hela tiden, gör en egen annons, hör runt med vänner.  Så ska du se att turen ligger på din sida också!

Likes

Comments

Jag fick mig frågan om vad som egentligen hände med min far. Om han dog i sjukdom..  Jag ska ta med er på min resa som varade otäckt väckande i fyra och en halv vecka. Det var slutet av sommaren 2012, vi hade precis fått tillbaka vårt familjehem som hade brunnit ner ett år tidigare. Vi var lyckligare än någonis och drömhuset stod framför våra fötter. Nu är det vår tur!
 
Två och en halv månad hann gå. Skolan drog igång och jag hann flytta hemmifrån. Vardagen tog ikapp oss och vi planerade stor fest för att fira att vi fått tillbaka vårt hus och att min far snart skulle fylla 50 år. ALLA skulle vara välkommen. Som sagt, två och en halv månad han gå...
 
Det var en dag i mitten av oktober. Familjekär som jag är sov jag ofta hemma hos familjen, lagade middagar och bara umgiks med min älskade familj. Pappa var förkyld och väldigt hängig med huvudvärk. Vem har inte det ? Som egenföretagare är det inte mycket vila så han jobbade på trotts sin förkylning men denna dagen bestämde han sig för att vara hemma. Allt var som vanligt tills natten slog in. Vi åt allesammans en god middag tillsammans och inget gjorde ett tecken på att något var fel. Tills natten slog in, min kära far gick och la sig tidigt medans vi andra satt uppe lite längre. 
 
Den natten... Vaknade av någon konstig anledning. Satte mig upp i sängen i min lillasysters säng som jag sov i då den natten. Tittade på mitt dropp som inte hade ramlat i backen, kände att någonting va fel. Kopplade ur min slang, öppnade dörren och rakt över är Pappas rum. Tittar ner på golvet där jag ser min far ligga i kramper. skakade från topp till tå och kunde inte kontrolleras, svetten bara rann. Panik springer jag fram lyfter upp hans huvud för att föröka få han lugn. Samtidigt som en otäck rädla kryper fram i hela kroppen, kroppen känns flygande. En känsla av att inte veta varken in eller ut. Vad händer nu?! Skrikandes till min bonus mamma att ringa ambulansen samtidigt som jag sneglar och ser min sju åriga lillasyster kika fram under täckert i sängen. Tittar i min älskade pappas ögon och ser ren rädlsa..
 
Talandes med ambulansen får vi rådet att luta Pappa på sidan vilket gjorde att han äntligen kunde sippa efter luft. Mina tårar bara rinner ovetandes av ingenting. Varför.. Varför igen?! Resan är lång men väldigt kort så därför tar vi mer en annan dag för snart rinner mina tårar igen. Ta hand om era nära okej?

Likes

Comments




Kan inte beskriva den smärta, den tyngd hjärtat får när man åker hit men ändå en längtan som är obeskrivligt vacker men svår. Jag ska vara ärlig, jag har väldigt svårt att åka hit. Jag vill förtränga men ändå inte. Tanken kommer tanken går. Vilket det kommer göra hela ens liv. Men ikväll innan vi åkte hem till Stockholm åkte vi till begravningsplatsen, jag lillasyster Jessica, Emmy och Emilo. Skönt att ha med Jessica så hon fick göra fint åt Pappa. Vi saknar han så mycket! Nu har vi packat in oss allihopa i bilen hem mot Stockholm för imorgon ska vi ha en heldag på Grönan med små tjejerna. <3

Likes

Comments

- Ett ordspråk som sätter sig rakt i hjärtat på mig. Tankarna flyger omkring och jag hamnar tillbaka till sjukhuset i Gävle sista helgen med min finaste far. Hur jag sätter mig borta vid fönstret på golvet, det regnar ute, en kall novemberdag sneglar bort mot pappa som vilar i sängen helt utmattad. Inser att jag snart inte kommer ha min pappa med mig längre. Känslat att sitta där och behöva skriva till sina vänner att jag kommer mista min far inom några dagar.
 
-Samtalet på lektionen, syster som ringer och jag som aldig brukar svara men skickar ett sms om att hon får ringa igen om det var "viktigt". Svaret var att vi tar det sen, Jag går ut och får beskedet att vårt hur står i lågor. Av chock springer jag in på lektionen för att be min nära vän gå in på nätet där en bild kommer upp på mitt familjehem i lågor... Vi miste allt.
 
Min första nedsövning för att ta prover på den stora tumören stor som en mans två knytnävar som fanns i min mage 8 år gamal. Hur jag envist och livrädd vägrade att sövas och tillslut kommer det in fler personer som håller i mig till de fått i mig sömnmedlet. Sista jag såg var min ledsna mamma innan jag somnade in..
 
Har så mycket minnen och speciellt såna tillfällen jag finner dessa citat som slår mig rakt i hjärtat så ramlar jag in på minnen och de är så många.. Alldeles för många!

Likes

Comments

Senaste veckorna har faktiskt inte varit dem bästa, mina tankar och funderingar sprängs snart i min lilla hjärna.. Jag har gråtit alldeles för mycket den senaste tiden av frustration att inte hinna med allt jag vill. Göra saker jag brinner för och mår bra. Vissa saker tar för mycket tid vilket gör att andra saker hamnar åt sidan, de saker som hamnar åt sidan kan jag inte ge hundra procent. Jag vet inte om det är efter alla händelser i mitt liv som gjort att jag har en stress till livet, en stress till att hinna med så många saker på en och samma gång för att kunna dö med att jag hann med att göra allt. Ja vet, blir själv mörkrädd för mig själv ibland.. Men det har gjort att jag behöver mer än 24h per dygn. Just nu är jag väldigt trött på min vardag, känns som vi lever i ett mellanläge, ska vi gå höger, vänster eller rakt fram. Vi har så mycket planer vi skulle kunna göra imorgon men något får oss att inte ta steget då vi inte vet vad som är rätt eller fel. På något vis känns det som att vi är på den plats i livet vi skulle kunna vara om några år vi är fortfarande unga men tar livet alldeles för seriöst..
 
För ett och ett halvt år sedan åkte vi till Thailand, men vi lämnade allt och visste att vi hade inget när vi kom hem. Men vad gjorde det... Vi drömde i slutet av Thailand om lägenhet i Stockholm, jobb i klädbutik, Emilio med mäklare eller bilförsäljare. Vi sa även att vi skulle vara överlyckliga att jobba som städare, på 7eleven, matbutiker vad som helst. Inte visste vi då att vi skulle vara ett och ett halvt år senare i vår dröm... Emilio som bilförsäljare, jag på Zara och i utveckling till att kunna bli manager, bor i en fin lägenhet mitt i stan.

Något vi faktiskt har bestämt oss för så blir det nog att köpa oss en lägenhet här i Stockholm. Även vad framtiden visar så vet vi att vi har en fast punkt och att vi faktiskt investerat oss i en lägenhet. Så nu har vi bokat möte på banken för lånelöfte. Känns jätte bra!
 
Något som får mig glad och varm i själen är att om snart en månad åker jag min kära mor, mormor, lillasyster, storasyster och mosters lilla prins till Grekland en vecka. Sen har äntligen vår semester spikats och tre veckors semester väntar i sommar. Den ska vi tillbringa utomlands på ett paradis så nu sitter vi och letar vart vi vill i sommar.  Vi är sugna på central amerika eller någon ö runt omkring, Mexico, Karibien, Hawaii, Jamaica, Tahiti. Sen är vi sugna på en vecka till Rhodos där bilderna är från ovan. Vår lilla paradis Ö.

Så nu har jag bestämt mig för att ta ett djupt andetag, njuta av tillvaron och se fram emot vad framtiden visar.
Kände att jag behövde kasta ur mig lite.. Ska nu krama om människan som förgyller hela mitt liv, Emilio. Äta tacos och kika resor. Tack för att ni finns fina Läsare KRAM / S

Likes

Comments

- Hej kära ni, äntligen sitter jag hemma hos mamma i soffan under filten. Så ruggigt ute idag! Ledsen för min sena uppdatering men vad jag har haft för mig hela dagen får ni se här, hoppas jag inte skrämmere er. My second home, sjukhuset. Har varit på massa olika kontroller så nu håller vi tummarna att allt ser ut som det ska. Min kära mage... Sen har vi varit i stan och myst, lunchat med syster och tog en sväng till valbo. Mysig dag! Men än är den inte slut. Hörs senare!
 

Likes

Comments

-Två dagars pause var precis vad min själ behövde. Något jag behöver just nu så är det JUST BREATHE, har en ständig stress i kroppen som aldrig lägger sig. Ständigt huvudvärk för att försöka planera så jag hinner med allt. Drömmer om så mycket just nu, har så mycket planer, tankar och jag ärlig har alltid en stress om nuet, framtiden allt. Sen jag var 16 år har jag alltid haft åldersnojja, livet är så kort och när vet jag när mitt tar slut? Sen har det blivit värre sen pappa gick bort på fyra och en halv vecka. Just nu är det för mycket som snurrar i mitt lilla huvud och går nästan varje dag med huvudvärk. Jobbet tar mycket energi precis som jag berättade här för några dagar sedan, eftersom jag går i ett program för att växa inom företaget så har jag ännu mer press och ansvar så jobbet ligger i fokus nummer ett just nu. Bloggen har i nästan fyra år nu varit en terapi för mig genom allt som hänt på vägen, min sjukdom, branden och Pappa. Jag får dela med mig av mitt stora intresse mode. Jag få sån otroligt fin respons varje dag och jag är så tacksam. Men just nu är det tufft att hinna med allting, jag har utöver det här två projekt som jag brinner för. "Många bollar i luften" ja vet men jag har svårt att tagga ner då jag ständigt har huvudvärken och påminnelserna om att livet kan tas ifrån mig när jag minst anar det och jag har så mycket jag ska hinna med. Ni måste tro jag är galen men så är det, är nog ganska galen. haha. MEN jag älskar att blogga och jag vill göra det allra bästa för att få den så bra som möjligt. Ni fina där ute, kan ni göra mig en mega tjänst tro? Vad vill ni läsa om här i bloggen, är det mode, inspirations kollage, outfits, mer om min vardag, tips och i sånafall om vad? Reda efter två dagars pause från bloggen så har jag samlat på mig massa inspiration så nu sätter vi eld i röven och kör. haha Slutar halv åtta imorgon så ska göra allt för att orka sätta mig och svara era underbara kommentarer! Men nu efter jobb sen 07.00 slocknar jag gott i mitt hjärtas famn. Godnatt mina skatter <3
 

Likes

Comments

20 e november...
Två år sedan, exakt två år. Sitter på tåget hem från Gävle, det är mörkt ute och världen rullar på som vanligt. Folk ska hem från jobben. Det är kyligt ute, en riktigt novemberdag. Men för två år sedan såg inte min dag ut såhär.. För mig stod hela världen stilla. Kalla rysninger åker genom kroppen och jag hamnar i stirr om och om igen. Tågkonduktören fick peta på mig tre gånger innan jag förstod att han ville se min biljett. För två år sedan tog min far sitt allra sista andetag.
Känner att tårar börjar fyllas i mina ögong men tränger snabbt iväg dem. Tänker tillbaka vad jag gjorde just  i denna stund för två år sedan i det stora rummet på canceravdelningen på Gävle sjukhus. En dag som är så hemsk men ändå så otroligt vacker. Min far blev fri från smärta och han blev fri från cancern. Minns att jag låg bredvid han i sängen tätt intill, håller hårt hans hans som sakta börjar bli allt kalla. Tittar på han varenda minut för att se att han andades. Uppsvullna ögon efter alla tårar som runnit som aldrig slutade rinna hur mycket jag än försökte. Burrade ner mig mellans hans arm och revben där värmen fortfarande fanns kvar. Andningarna blev tyngre och tyngre. Vi hade det stora rummet fina lugnande tapeter, tända ljus, soffa och tv och pappas säng. Hela familjen samlade och alla runtomrking pappa. Bara massa kärlek
Hittade i mina anteckningar ett meddelande jag minns jag skickade till mina närmaste tjejer. Minns när jag gick undan en stund till änden av rummet under fönstret med ryggen mot det varma elementet för att skicka ett sms jag aldrig trodde jag skulle göra. Att jag snart mister min Pappa. " Pappa har ett starkt hjärta men det är inte länge till det kommer att slå. Jag har fått arton underbara år med min fina Pappa och jag är riktigt stolt över honom. Behandlingen skulle göra honom ännu sämre och förlänga hans liv med en månad max två. Jag bor just nu på sjukhuset och har en säng bredvid pappa. Obeskrivig känsla att själv ta på sig sjukhusnattlinnet och koppla mitt egna dropp för att sedan vara vid pappas sida. Vi skulle aldrig hamna här igen. Hela familjen är här vid hans sida! Lever just nu som i filmen allt för min syster fast för min Pappa. Mitt liv är i tusen bitar"
Kan inte förstå att det gått hela två år, 365 dagar gånger två. Att det var två år sedan jag för sista gången såg min fars vackra ansikte. Pappa är min största idol. Vi ska enas i jorden jag och min far <3
 
Ur allt detta ser jag framåt jag är inte ensam och tillsammans är vi starka. Jag vägrar att vara svag då faller jag ihop jag valde att vara stark och det ska vi alla göra. Hjälpa varandra och övervinna cancer! Varje gång jag åker till kyrkogården passerar jag sjukhuset, byggnaden jag själv var i för två år sedan, ser ballkongen jag minns jag sprang ut på för att skrika allt jag hade, man ville hugga en kniv i bröstet för att få ur all ilska som skrek inom mig. Även fast det är tungt sneglar jag alltid dit för att inse att idag kanske det är någon annans tur. Ser att lamporna lyser i rummet pappa låg i, det rummet det bara fanns en utväg, döden. Det rummet ska klappas igen, cancern ska dö! Vi kan inte göra allt men vi ALLA kan göra något. Tänk den läskiga tanken att var tredje person drabbas någon gång i livet, du kanske inte drabbats än men kanske gör det senare. Vi måste se till att hjälpa forskningen så vi i framtiden övervinner cancern.
 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

- Vår far fick en fin blomkrans och massor av ljus vilket han är värd varje dag. Han är värd det bästa. Hoppas ni alla grattat er far på bästa sätt! Det kan vara allt från en teckning till en stor varm kram till en liten present. En liten sak kan göra så mycket! Hur uppvaktade ni er Pappa? Ligger hemma i soffan, Emilio kikar fotboll, precis bakat lussekatter med småsystrarna och ska snart äta middag med familjen. Njuter varenda sekund! LATER

Likes

Comments

- En människa jag vill hylla ikväll är Ken Ring, suttit och kikat på Så mycket bättre hemma i tv soffan med tända ljus, huvudet mot ett varmt bröst och armar som håller om mig hårt av kärlek. Lilla syster tätt intill och vi avslutar kvällen med så mycket bättre. Han kväll ikväll och låter "Vi lever" Herregud vilken man, vilka texter, vilket liv, vilken kamp och dit han tagit sig idag. Trettiofyra år och levt tio personers liv med alla hans händelser i livet.  Hela livet är en kamp en kamp mot lycka, peace och hopp, men en sak jag vill påminna varenda människa är att inte glömma bort den lyckan man har idag. Livet är en lycka men sak är säker man ska aldig sluta kämpa och aldrig ge upp.
 
Imorgon väntas bättre uppdatering, dagen har bestått av syskonkärlek, samlat alla mina älskade syskon, lillebror 6år, lillesyster 8år, lillesyster 9år, storasyster 24 och mosters prins 3år och mitt största hjärta Emilio.Vad skulle jag göra utan er! GODNATT

Likes

Comments

-Många mail och funderingar kring min sjukdom har trillat in på bland annat mailen, många andra har delat sina berättelser många otroligt fina mail peppande mail. Eftersom det är många nya läsare så tänkte jag samla ihop lite frågor och berätta min historia. Dela gärna med er av era, något jag vet så är det att jag inte är ensam..
Efter alla händelser så ärligt, ibland får jag svårt att veta vart jag ska börja... Ibland kan jag hamna i tankar att den där lilla tjejen på bilden, det är inte jag, det har inte hänt mig. Men att dra upp tröjan och inse att jo det där är jag får en att inse vilken resa det varit. En svår, tuff lång resa...  Man är duktig på att säga att allt är bra för att det är så lätt.  Men det har varit tufft och det är det ibland även idag! Att jag lever med min slang i magen, får mitt dropp varje natt med näring för att orka jobba hela dagarna är en sak. Men mina magkrampor, medicinätandet och det tuffa perioderna som kommer och går glömmer jag bort när någon frågar om hur jag mår. Allt går upp och ner! Men 90% av mitt liv mår jag helt fantastiskt.
För elva år sedan, fann de en tumör stor som en mans två knytnävar i min mage. Det slutade med ett akut sjukhusbesök då magsmärstorna blev allt värre. Slutade med att vi dagen efter satt i bilen påväg till Uppsala. Mitt nya liv började och sjukhuset blev mitt andra hem. Svåra operationer, många veckor på sjukhus, prover det tog aldrig slut. Men monstret i min mage försvann och hela min mage fick opereras om då det blev komplikationer.  Det är en lång resa.. På vägen fick jag även blodförgiftning och blev väldigt dålig.. Jag har fått åkt in akut för slangen som åkt ut, har kämpat med att lära mig gå eftersom jag inte kunde ta mig från sängen, få tillbaka min vikt, vägen tillbaka till skolan m.m under alla år har det varit ett evigt kämpande som jag med tårar och glädje kan säga att jag idag inte känner. Just nu är jag på ett plan i livet med min "sjukdom" där jag känner att jag fått frid, allt bara flyter på i en vardag jag gillar och accepterar.
Att jag måste räkna med att leva med mitt dropp, slangen resten av mitt liv, mina mediciner och kämpande med magsmärtor så gör  det faktiskt mig verkligen ingenting, hela denna resa är det som gjort mig till den person jag är idag. Tack sjukvården att jag fått chansen att stanna på denna jord.
Hoppas det blev lite svar på funderingar, annars fråga hur mycket ni vill!
 
 
 

Likes

Comments

ALL WE HAVE IS NOW - Idag är en såndär tung dag, en dag då varenda steg känns tungt, andningen känns dubbelt så ansträngande, orkar inte sminka sig eller bry sig, en dag man bara skulle vilja krypa in i en stor famn och vara liten igen. Nyp mig i armen och säg att det var en mardröm
Ett till liv blev drabbat och denna gång min far. Varför just min far, varför just din kompis eller varför just din farmor? Ett fråga vi aldrig kommer få ett svar på, en acceptans vi bara måste acceptera. Vad har vi för val? En ny resa började som ena dagen kändes som en evighet medans den andra kändes som en sekund. Fem veckor så var denna resa över, vi förlorade och vi miste dig. Min största förebild och den finaste människan som bildat den jag är idag. Min finaste far! Idag är det två år sedan den natten allt började. Två år sedan mitt liv rasade samman.14.10.2011 - FUCK CANCER

Likes

Comments

Tänk att det varje dag ska slå en, slå en rakt i hjärtat att du inte finns här nå mer. Att jag inte kan ringa det där samtalet, höra den där rösten, se det leendet, känna den varma kramen, den tryggheten man byggde upp som liten. Ens största trygghet, en förälder. Att mista en alldeles för tidigt är vi för många som har gemensamt. Ni kan nog som jag känna till den där slaget man får varje dag..
Åker hem till Gävle om en vecka. Prio ett är att åka till kyrkogården, krama mina syskon fulla av kärlek så jag klarar mig några månader till.. Håret ställer sig på mina armar och en kylig obehaglig känsla åker genom kroppen. Att vara så långt borta men ändå så nära. Att ha mist ens förälder på mindre än fem veckor gör att två månader är väldgit långt bort att få krama om sina nära. Påminner mig om att livet är alldeles för skört och att man aldrig kan säga "jag älskar dig" för mycket! Remember that!
Blickar tillbaka och drömmer om en samlad familj, glädje och trygghet. En stor saknad, finaste Pappa
Hoppas ni alla har en fin kväll, själv ska jag krypa in i Emilios famn och fyllas med kärlek. Precis vad jag behöver.
BIG LOVE TO YOU ALL

Likes

Comments

En kund på jobbet idag bad mig om hjälp. Jag behöver en svart kjol till sorg. Direkt hugger det i mig att denna äldre dam har mist någon. Börjar genast tänka på Pappa. Hjälper denna dam så gott jag kan. Hon ber mig att leta upp speciella plagg då hon vill vara fin till sin sons begravning. Ännu en gång slog det mig att det inte var hennes man som gått bort utan hon har mist sin son. Jag önskar jag kunde läsa av hennes tankar för att se vad som hänt. Att mista någon... Började tänka på min farmor och farfar. De miste sin son, mina pappa. Det värsta en förälder kan vara med om måste vara att mista sitt barn innan man själv går bort. På något vis vet man eller känner man vilken som går bort först. Den äldste som levt ett långt liv.. Tillbaka till verkligheten så hjälper jag denna dam så gott jag kunde och såg hur hon sakta gick ut genom butiken men en svart lång kjol. Flashar tillbaka till min fars begravningsdag, min svarta långa klänning. Alla svartklädda människor, alla var där för en sak. Min far. Minns den dagen på väg till kyrkogården. Bilar överallt, alla visste att vi kom. Alla visste att vi hade den största sorgen, det var vi som var de drabbade. Den slaskiga, vinterdagen med snön som ligger tungt över träden. Alla de tända ljusen i kapellen. Får mig att än en gång tänka tillbaka på denna dam. Bakom varje person finns en historia men du vet aldrig vilken och du kan aldrig läsa av den. Denna dag fick mig än en gång att inse att vi är så många som drabbas. Att jag just fick höra hennes var en slump. Tänkt hur många vi är! Kvällens ord och tankar. Dagens har varit lång, en lång arbetsdag. Ljusen är tända och sängen är uppbäddad. Godnatt världen

Likes

Comments

Antar att det inte bara är jag som läst om Kristians och hans kamp mot cancer? Jag har sett han på nyhetsmorgon och läst bloggen om den tjugonioåriga journalisten som i tidig ålder kämpat mot cancer. Igår tog cancern över hans kropp och än en gång har cancern vunnit över människan. Allt tanke och kärlek till dig och din familj Att ännu ett ljus släkts på denna jord, som sker i stort sett varje dag.. när ska det få ett slut?  Jag tänker på pappa mycket ikväll och hans sista tid, sista helgen och de sista timmarna. I det stora rummet på cancer avdelningen allra längst bort, det rummet där så många andra sagt farväl, det rummet många tårar faller och det rummet som har ett lugn, himlen är öppen över detta rum. Den sista helgen, den sista helgen jag fick se ditt vackra ansikte, ditt leende och din kämpar glöd. Så starkt, så vackert!  Känslan av att inte kunna göra något, känslan att acceptera... Miljontals känslor på samma gång och det värsta var att lämna dig. Runt evigheten och tillbaka älskar jag dig min vackra far. Något som får mig att le är att du slipper lida och att du har den bästa platsen på hela jorden, upp i himlen.  

Likes

Comments

Ni vet ibland när man får sån där jobbig känsla, en slags hemlängtan, ett slag i bröstet. Men ändå vet jag inte vad jag längtar hem till. Gävle, familjen, vänner.. Inget är som förr där hemma i Gävle. Det känns så splittrat. Just nu är jobb mycket fokus för mig. Som ni vet jobbar jag heltid på klädbutiken zara där jag håller på att växa, jag gör så gott jag kan med bloggen har två andra projekt jag försöker ta itu med. Men ibland får jag ett slag i hjärtat vilket oftast riktar sig mot min saknad efter min far. Fem veckor ställer jag min ofta frågan, fem veckor! Gick det så fort, hela mitt liv vändes upp och ner. Vi miste familjehem, familj, släkten splittrad, familjeföretagets tre butiker är snart borta. Bara en butik kvar. Känner att tårarna börjar fyllas i mina ögon av allt man mist på två år. Det var inte bara min far jag miste utan på ett sätt känns det som man miste allt. Alla tryggheter. En bouppteckning som aldrig tar slut, så mycket jobb, känslor, ilska, glädje på samma gång. På ett sett så är jag helt slut. På ett sett har jag fått en ny kick att ta vara på mitt liv och fokusera på mig. För det är nog det jag behöver. Men just nu önskade jag att jag hade mer tid för dagarna räcker inte till. På något sätt kan jag ändå säga att jag är lycklig, jag känner en ren lycka. Jag kom iväg från verkligheten och bildade mig en ny, en ny som får mig lycklig. Men ibland är det svårt att låta bli att se tillbaka. Vilket alltid leder till saknaden efter Pappa. Att mista någon i cancer är jag inte ensam om. Folk drabbas varje dag. Det är hårt. Ibland önskar jag att jag var liten igen.

Likes

Comments

6 Frågor om min mage? Självklart bara att ställa om det är något ni undrar över. För att dra den långa historian kort så fann de en tumör i min mage vid åtta års ålder. Den var stor som en mans två knytnävar. Blev lite komplikationer och idag lever jag med min kära slang som jag får näring igenom varje natt 1500 kalorier. Äter precis som en vanlig tjej i min ålder också. Men jag lever och mår bra så inget jag klagar över. En vanlig fråga som dyker upp är när jag får bort den. Det vet varken jag eller min läkare utan de svar jag fått är att jag får räkna med den resten av mitt liv.

Likes

Comments